Nu börjar kvällarna mörkna utanför fönstret, det gör inte så mycket tycker jag utan är ganska vilsamt. Var tid har sin charm på nåt sätt. Hade ett härligt samtal per telefon med mina "småpåjjkar" i Alsike ikväll. Den lilla hade en dallrande underläpp direkt han hörde min röst i luren för hans storebror hade hällt vatten på honom och " det var inte snällt, det var dumt". Till saken hör att han just hade avslutat gråten före samtalet men när mormor kom i luren blev det känsligt igen. Jag börjar märka på den store killen att han inte riktigt har tid med mormor längre som förr. Jag har halkat ner ett par pinnhål på stegen men det är väl som det ska. Det dröjer väl inte så länge förrän barnbarnen säger: Måste vi åka till mormor/farmor, hon e så jobbig och tjatig. Bara frågar en massa och det är så jobbigt att berätta allt flera gånger. Men fram till dess tänker jag njuta av varje liten stund de nådigt offrar på oss.
Nu säger jag: Over and out.
Det är inte jag på kortet. |