Hur slö får man bli ?

Det är inte mycket som händer här i min blogg. Det är nästan så jag skäms. Det händer inte så mycket att skriva om tycker jag, livet har frusit fast liksom.

Nej så illa är det inte, jag har gått lite i stå, men nu är jag här i alla fall. Jag har haft Gotlandsfrämmandes här några dagar och det är lika roligt varje gång. Varför säger man främmande för när man känner dem som kommer? Konstigt.
Hursomhelst min svägerska och maken o jag åkte till deras gemensamma lillebror. Där bjöds på kaffe o dopp ( och det är min enda last så jag njöt). Alltid lika trevligt att träffa dem också.

En veckas sjukdom har hunnits med men det skiter jag att berätta om. Jag orkar inte med alla dessa sjukdomar som härjar överallt.

Igår var maken och jag och beställde nya möbler till vårt vardagsrum. Det blev en soffa och två fåtöljer. Det blir nog bra tror jag. Kul med nåt nytt när det väl kommer om 6-8 veckor.

Få se vad han som bestämmer härhemma tycker, det kan man aldrig vara säker på. Minns en gång när jag klädde in hans underreda där buren står ( ett gammalt symaskinsunderrede) i självhäftande papper som skulle se ut som granit. Fågelrackaren vägra att flyga in i rummet hur jag än försökte. Det var bara att ta bort igen. Nu har han en träskiva och det går bra. Ibland kan det vara svårt om jag köpt nån tröja med mönster som inte faller herrn i smaken då måste jag ha en tillvänjningstid.

Idag kom nytt Gotlandsfrämmandes hit. Det är min svägerskas dotter och hennes man. Käftarna har gått ur led som vanligt när vi träffas, det är många skratt och mycket babbel på oss. De skall bara vara här över natten och åker hem till ön i morgon igen efter att mannen har opererat sin fot. Hoppas det går bra.
Ja det var väl några livstecken från mig bara för att visa att jag lever.
Hare tills vi hörs igen.

En modig snödroppe vågar titta upp under min grannemittemots fönster.

Ja är lite närsynt.