GOD JUL

Såhär dan före dan före dopparedan sitter jag här vid mitt bord och försöker hitta lite julstämning genom att kolla på Ernst.
Granen är klädd, skinkan klar, Janssons frestelsen är klar men det är inte min förtjänst.
Tur man har en karl som är händig som få och som tar hand om hemmet när jag kommer hem helt urlakad från jobbet.
Imorgon är jag ledig och då kommer jag att ha svårt att koppla av. Viktigaste är att halsen inte blir värre och att jag lyckas sova hela natten utan att vakna en gång i timmen och kolla på klockan.

Vad jag egentligen skulle skriva här ikväll är:


GOD JUL TILL ER ALLA som tittar här ibland på min försummade blogg.
Ett SÄRSKILT GOD JUL till DIG MARGARETHA.

Jag har fått skäll.........

För  att jag aldrig bloggar. Skäms på mig.
Nu är det dags.









Som jag lovade i mitt förra inlägg så skulle jag berätta om vår roadtrip i USA.
Jag har inte berättat så mycket om den ännu muntligt, den måste landa i min hjärna först och jag tror att den gjort det nu.
Vi åkte den 13 juni och kom hem den 6 juli. Jag har aldrig varit borta så länge så bara det var en upplevelse.

Vi kom till ett stort land med stora vägar, stora bilar och stora avstånd.Maken körde 600 mil drygt och jag fick inte ens parkera bilen.
Vi landade i Seattle och det blev lite av en chock att ge sig ut i trafiken . Det var så många vägar och skyltar som hoppade på en och vi var tvungna att ta snabba beslut som ledde till att vi körde fel gång på gång. Efter två timmars hysteriskt letande efter hotellet och med hjälp av mycket tillmötesgående amerikanare så hittade vi hotellet till slut. Vi var helt slut efter en lång flygresa och somnade på en gång när vi la oss i våra stora queen size sängar. Hotellen överlag har varit bra, det enda jag hade problem med var dessa ac:n som finns, tack o lov, på alla hotell. Utan dem hade jag inte kunnat sova överhuvudtaget.
Vi lämnade Seattle direkt efter frukost och påbörjade vår resa längs med kusten och väg 99 W vidare mot väg 101.Den mycket vackra kuststräckan genom Californien ner mot San Fransisco.

Kustvägen 

Det var en helt sagolik väg att köra när man väl kom ut från Seattle och storstaden. Maken började känna sig lite säkrare och vi förstod trafikrytmen och skyltar så småningom så bilkörningen blev en vana. Vi körde på och gjorde många många fotostopp efter vägen. Jag ville stanna överallt men då skulle vi aldrig komma fram till kvällens destination som vi hade bestämt skulle bli Newport, Oregon.


 På vägen stannade vi bland annat till i Mount St Helens våtmarksreservat eller vad jag skall kalla det. Mycket vackert med Mount St Helen i bakgrunden . Denna vulkan hade utbrott så sent som 2008. 1980 hade den ett utbrott som är det största under 1900-talet i USA. Googla gärna om ni vill veta mer,

Mount St Helens.

Kalkon-gam.

Amerikansk Rödhake.

Vi vandrade runt i våtmarken och lyssnade på grodor. fåglar och annat surr i luften. Skönt att sträcka på benen lite. Jag fotade och fotade som ni förstår.
Det svävade stora fåglar i luften hela tiden under hela vår resa. Först trodde jag att det var örnar, men det visade sig vid närmare titt och googling att det var en sorts gamar. Inte lika spännande kanske men de var fina på håll. I några av träden hängde det lavar, så där som det kan se ut i skräckfilmer i träden ni vet. Det var lite kusligt att se så det var tur att det var på ljusan dag.

Vi for vidare och upplevde hela tiden något nytt. Jag sov inte ett ögonblick vilket jag brukar ha för vana att göra när maken kör.

Till slut kom vi fram till Newport i Oregon. Vi fick ett underbart hotell som vi förstår att det var lite lågsäsong på annars hade det vimlat av segelfolk här. Hotellrummet visade sig vara en hel liten lägenhet. Bästa stället på hela resan. Vi knallade runt i hamnen och såg fåglar såklart och en man som fiskade krabba från kajen. Han visade upp sin fångst så glatt för oss när jag ropade till honom.

Crabfish.

Än så länge var det lite svalt och fortsatte att vara så ett tag. Dock inte så vi frös utan mer ett vanligt vårväder liksom. Vi lämnade Newport och for vidare till Oregon Coast Aqvarium. Mycket att titta på där, bland annat ett rehab. för havsuttrar. 

Sen var det dags att ta oss vidare och upp på 101.Det var disigt till att börja med men det ordnande till sig. Vi stannade till där vi tyckte det såg trevligt ut, fikade mös och tittade på omgivningarna och tittade på folk. Jag måste säga att amerikanarna är mycket mycket trevliga och gästvänliga. Vem man än talade med så fick vi alltid ett trevligt bemötande och en del blev lite impade att vi kom  hit till just deras  lilla stad ända från Sverige. Vi hittade små fikahus som vi gillade jättemycket. Stugorna var inte större än en kolonistuga men så himla trevligt inredda. Om ni ser såna nån gång så måste ni gå in och avnjuta en härlig fika med nåt gott till.

Det här lilla smultronstället låg i Yatchas , Oregon.

Vi for vidare efter många stopp bland annat i Florence, som var en liten söt stad där vi också tankade för första gången. Under 30 kronor för en gallon som är ca 4 liter. Billigt. Vi övernattade i en ganska tråkig stad som heter Coos Bay, inte mycket att se där men helt okej nattlogi i alla fall.
Vädret var sådär, lite blåsigt och kallt men solen tittade fram. Vi hamnade på et ställe som heter Rough River, Gold Beach. Detta var ett spännande ställe med ett litet museum som handlade om guldruschen och indianerna i Rough River. I sjön låg det en båt eller det som var kvar som blivit ett historiskt minnesmärke. Båten heter Mary D Hume och vill ni veta mer om den så googla.

Mary D Hume.

Nu stannar berättelsen för denna gång och jag återkommer med mer.

Vi hörs.

" Och regnet det bara öser ner......"

Detta måste vara den varmaste vinter som vi haft sen januari.
Så känns det i alla fall. Så fort jag är ledig blir det grått, mulet och regn och blåsigt. Men när jag jobbar..då kan solen titta fram mellan varven.
Våren är långt gången nu och det är, tack vare allt regn, så grönt så jag blir galen. Det är så vackert så jag bara suckar av välbehag varje gång jag tittar ut genom fönstret.
Egentligen är det lite vackrare när det regnar än när solen skiner. Det känns som allt tvättas rent i naturen.

Gubben min har nu gått i pension och han njuter av varje dag. Fast ännu tycker han att det känns som han "firar"från jobbet. Det känns inte riktigt vant att vara ledig såhär utan att vara sjuk eller ha semester. Det skall bli så trevligt när min semester sätter in så vi får vara lediga tillsammans.
 Ni vet ju vad som stundar men jag skriver inget närmare här nu utan återkommer efteråt. Spänningen stiger och det skall bli så himla roligt. Jag har laddat kameraväskan med extrabatterier och minneskort så det blir bara att fota på.
Tänk om kameran pajjar som den gjorde i London en gång när vi fotade Princess Di och Prince Charles med sina då små pojkar i Kensington Garden. Pojkarna gnällde för de inte fick följa med sin mamma och pappa i en helikopter som de skulle hämtas med. Fina bilder fick jag....och så gick skitkameran sönder så filmen blev förstörd. Det är nog mitt sämsta fotominne.

Om bara två veckor börjar barnens sommarlov. Minns hur ljuvligt det var. Jag är allt lite avundsjuk, men min tid kommer. Det märks att barnen börjar " logga ut" det är oroligt och sprattligt i benen på dem alla. Hoppas att vädret står oss bi när det är dags för " Den blomstertid nu kommer".
Barnbarnen växer så det knakar, kanske tack vare allt regn,inte vet jag men fort går det.
En av dem börjar i 5:klass till hösten. En börjar i 4:an och två stycken blir förstagluttare.
De sköter sig bra och farmor/mormor är givetvis stolt som en höna över sina små kycklingar.

Landet står i sin ljuvligaste skrud nu.Fågelsång och blommor överallt. Potatis och dill och annat ätbart har börjat komma upp. I år har vi testat att lägga på täckduk över allt utom potatisen. Det verkar vara ett bra drag. Det växer så det knakar. Nu kan inte Gunnar och Gunilla ( fasanerna) komma och sabba allt. De brukar gilla att ta sig ett litet "sandbad" i planteringarna när jorden är torr. De ligger där och sprattlar så jord och frön far åt fanders. Men nu fick dom fikon. En ny granne stannade till och presenterade sig och sa att hon tyckte vi hade en jättefin trädgård. Det är så roligt när vi får de kommentarerna när någon går förbi vårt lilla smultronställe. Denna gång blev jag extra mallig då hon sa att hon är florist. Jo jag tackar jag. Man blir lite hemmablind och tycker " äh, det här är väl inte så märkvärdigt" men i andras ögon kanske det är det i alla fall. Jag tar åt mig hursomhelst.

Detta var väl allt jag tänkte förmedla denna gång.  På med gummistövlar och sydväst så ni inte blir blöta.
Sköt om er alla så länge.

Ps. Glömde ju säga en superviktig sak. Den 19 maj för ett år sen kom den här lilla Mallgrodan Nisse Sötnäbb till oss. Behöver jag säga att han tycker han är fin ?

Nu.............

Äntligen hoppas jag att ni tänker, nu har hon fått tummen från det där stället och nu tar hon sig tid att skriva.
Jojomän nu är det dags. Inte för jag har något världsomvälvande att förmedla, mer att jag är lite pratsugen.

Ett nytt år och många nya spännande händelser står för dörren. Jag önskar så att mina föräldrar var kvar i livet så de kunde säga till mig - "Lilla Kitti, va stor du har blivit. Tänk att du fyller 60 år i år. Vår lilla minsta flicka, fast..... det säger de nog i himlen också.
Ja det är verkligen konstigt, 60 år och ingen ångest över det. Man skall visst ha det, men det är ju ett helt halvår kvar så det kanske kommer. Jag tror det har blivit något tillverkningsfel på mig.
I huvudet är jag nästan kvar i tonåren men i kroppen känns det ibland som jag varit "panscho" ända sen tonåren.

Det jag kan känna, som är lite tråkigt, är att jag vet att nu är tiden begränsad. Den är liksom inte oändlig längre som den var förr. Min mamma blev bara 61 år och det kan vara lite så där att tänka på.
Men jag har en förmåga att kunna släppa trista tankar och försöka fokusera på annat. ( Utom när jag inte kan somna på kvällen, då kan det bli lite ältande) Men vips på morron är det borta igen. TACKOLOV.

Gubben min då, ja han blir en GLAD PENSIONÄR i maj. Det ser han fram emot jättemycket. Han har faktiskt jobbat heltid sedan han var 15 år så det är han väl unnat. Där vilar inga ledsamheter minsann. Han skall bli hemmafru på heltid och har redan planer på hur dagarna skall fördrivas. Mja........alla dessa planer... bakning, handling, städning osv. Vi får väl se om det blir sport på tv för hela slanten. Ni som känner honom vet att han är en suverän kock och att han står för all planering vad det gäller handling. Jag följer bara med och plockar fram ur hyllorna. Han är även bra på att tvätta och är inte ovillig att baka så det blir nog rena paradiset för mig nu framöver.  Men jag unnar honom att vara på landet när han känner för det. Jag kan ju alltid steka " bloppe" och göra västerbottenostpaj (min paradrätt) medan han är där och myser.
Mer då.
En underbar resa hägrar för oss. Vi skall göra en roadtrip i USA och det ser vi fram emot, även om jag hittar massor med saker att oroa mig för inför detta. Tänk om...tänk om....bara vi inte... osv. Jag är lite löjlig så när jag inte har riktig kontroll: But ,what the heck som man säger. Det kommer bli jättespännande, jättekul och fullkomligt underbart. Jag går inte in på några detaljer här av säkerhetsskäl. Vill ju inte skylta med att vi blir borta och när det är. Jag berättar med detaljerat när vi kommer hem igen.
Jobbet flyter på som vanligt. Måndag-fredag. Måndag-fredag. Dagarna går så fort så jag tappar tidsbegreppet ibland. Vi ser ju fram emot en underbar tid, vår och sommar. Det jag kan tycka är jobbigt den här tiden är alla  tjocka kläder man måste ha på sig. Jag minns hur det var den där första dagen jag inte behövde ha pjäxor ( för det hade man då) eller hårda läderstövlar och då menar jag hårda läderstövlar på mig när jag gick till skolan. Den där känslan av att kunna hoppa hopprep utan betongklumpar på fötterna var ljuvlig. Mössan slängdes ner i väskan när jag var utom synhåll för mamma och en öroninflammation blev oundviklig. Det var ju trots all viktigare att var snygg. Mössa, det var för småungar.

Första öroninflammationen vid ca 8 månader. Ni lägger väl märke till fetvaddsbandaget över örat?

 Tänk om jag hade haft täckbyxor, det hade varit en höjdare i stället för hemstickade kliande typ strumpbyxor. Det var en rysare. Och galonisar...skämmigaste i världen.

Mammas hemstickade krage på min duffel och klippt av densamme. Jag älskar dig mamma.



Men jag tror jag hade en overall när jag var lill-liten i alla fall. Hjälm fanns inte och tefatet var gjort av plåt och gjorde jätteont när man fick det i huvet vid misslyckad kanåkning.
Nu har ungarna så himla praktiska och fina kläder att ha på sig men ändå väljer de att vara tuffa  och fryser istället för  att vara varma. Jaja det hör väl till tänker jag. Jag har själv varit där, i tonåren var det inte mycket som värmde den här kroppen kan jag lova, varken fett eller kläder. Då gällde det att vara snygg till vilket pris som helst, typ, blåfrusna händer och ben. Håret fullt med istappar när jag gick ut med blött hår. Att jag inte fick utegångsförbud. ( Fast det fick jag ibland men av helt andra orsaker ).
Nej nu får jag sluta att förlora mig i minnen. Jag lägger in lite bilder istället. Sköt om er nu och klä föralldel på er ordentligt så ni inte fryser om rumpan och får blåskatarr och slicka inte på stolpar av järn så ni fastnar med tungan och slicka inte på snön och ät inte istappar så ni får mask i magen. Har jag glömt nåt?

Den här killen gillar vintern i alla fall.

Adjöken så länge tills vi hörs igen, om ett halvår eller så, om jag fortsätter i den här takten som tidigare.