lördag 6 januari 2018

Jamen hur länge sen är det inte.........jo sen 2015.

Nu känns det som jag har lite lust att skriva här igen. Det har tagit en lång tid sen sist men, bättre sent......bla bla bla.
Satt häromkvällen och läste mina gamla inlägg. Jag hade glömt så mycket. Det blev en fin påminnelse. Mest om barnbarnen tycker jag nog.
När jag läser om dem blir jag medveten om hur de har vuxit. den stora damen blir 14 år i år, jösses hon föddes ju igår !!!!!! Jag känner igen mig så mycket i henne, minns hur det var när jag var i hennes ålder. Gick i Gubbängens skola dit jag hade flyttat efter 7:an i Bagarmossen. Kom ensam till Gubbis där alla redan hade etablerat sina kontakter. Kände mig bortkommen och blyg. Kände inte en enda person utom en tjej som gick i en årskurs över mig, minns inte ens vad hon hette. Hon brydde sig förresten inte om mig särskilt mycket ändå..

 I Bagarmossen var jag säker på mig själv, visste exakt min plats och hade mina kompisar i vått och torrt. Det var var det värsta som kunde hända, att flytta därifrån tyckte jag då.
 Med facit i handen var det nog det bästa som kunde ske, med tanke på hur saker och ting utvecklades i Bagis på den tiden.
Att börja i en ny skola i den åldern är nog lika svårt idag. Man måste hitta sin plats, måste få nya vänner så man blir säker på vart man hör. Tackolov tog det inte lång tid förrän jag hade nya kompisar.
Musiken tog en stor plats i mitt liv då som nu. Det var den som förenade mig med en del av kompisarna, vi som hade den gemensamt hade alltid nåt att prata om där i " rökrutan".


 Har fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle stod och spelad luftgitarr och sa att "Savoy Brown , de var minsann bra". Brorsan hade en kompis som kallas Lollo och han presenterade mig för dem. Kanske inte var den musik jag lyssnade på mest just då, men låten "Oh Pretty woman"( icke att blandas ihop med Roy Orbissons Pretty Woman, det här var tunga blues grejjer) gick varm hemma. Spelade den på brorsans grammofon till min stora glädje och till hans stora sorg. Han gillade inte att jag var i hans rum när han inte var hemma, men det var ju det häftigaste stället i lägenheten. Så fort han stack ut , stack jag in där och njöt av alla hans skivor. Han visste nog om det och blev väl lite sur ibland men......

Tänk att det var tillåtet att röka i plugget då, inte klokt egentligen. DET har i alla fall blivit bättre även om man många gånger håller på och ältar " Det var bättre förr". Hursomhelst det var i
" rökrutan" man hittade alla de som var något att se upp till ( inte alltid de bästa sällskapet) och de som var värda att titta lite extra på. Där hände allt som var värt att veta. Alla de coola människorna hängde där. Hade man bara hittat rätt i det gänget var man liksom hemma. Jag hade lite tur, blev kompis med en kille, genom musiken såklart , en evig dörröppnare,som låssades vara min kusin  och kände man honom hade man liksom fri lejd. Då var man accepterad överallt.

Jag förstår exakt hur min blivande 14 åring känner. Hon har allt trevligt och roligt framför sig. Hon är så bra på handboll den ungen. Sport är viktigt för henne, där skiljer vi oss, jag har aldrig gillat sport. Det enda som fått mig att röra mig mer än det vanliga är när det blir bra musik. Då måste kroppen bara få röra sig. Fast hon är likadan, hon dansar också och sjunger och har musiken i blodet som sin farmor. I skolan har vi ofta högtalaren ute och kör musik efter ungarnas önskemål. det är så häftigt att se att de, precis som vi på vår tid, kommer springande från alla håll på skolgården och så står de där alla och dansar samma dans. Så roligt att se. Så gjorde vi också men skillnaden var att vi sjöng själva, ingen Spotify fanns och högtalare fanns bara i gympasalen eller i aulan.

Min A kan linda sin farmor runt fingret hur lätt som helst. Hon bara kryper nära och säger : Faaarmooor.. då är jag fast. Hon fick lite skäll häromdagen av sin ömt älskade fader då hon lyckades lura av sin farmor lite kläder ( hon hade handlat upp julklappspengarna redan) men det får hon så gärna, jag önskar jag hade haft en farmor eller mormor som man kunde gå till när det knep. Det är det farmoren/mormoren är till för. När mor och far är dumma då skall vi stå där på samma sida som barnbarnen. Sådetså. Vi vet mycket bättre.

Okej det blev en lite reflektion bakåt. Nu ser vi framåt. En lång termin väntar bakom dörren. Det blir många tuffa veckor framöver. Hoppas " bibblan" kommer krylla av lässugna ungar. Jag märker att " bibblan" fyller en annan funktion än bara utlåneverksamhet av böcker. Här  sker många goda samtal  mellan mig och eleverna. De får en liten stund själv med en vuxen som orkar och vill lyssna. De kommer när de är arga, förbannade, ledsna eller bara pratsugna, särskilt om de vill slippa en tråkig lektion. När jag går över skolgården eller i vårt centrum hör jag ofta en liten röst som ropar: KICKI, det är oftast de små barnen som jag inte vet alla namnen på, men de vet vem jag är och det är viktigt för dem att känna nån annan vuxen i skolan än just deras fröken.
Glädjen när vi hittar en bok tillsammans som de vill låna är obetalbar. Jag gör allt för att försöka få dem att hålla kvar läsintresset upp i åldern.

 Jag älskade att låna på biblioteket i Skarpnäcks skola när jag gick där upp till 6:an. Sen från7:an minns jag inte ens vart bibblan låg, inte i skolan i alla fall och inte på " Bagisgården"

Jag fortsatte ändå läsa massor. Både böcker och tidningar, läste bland annat Gösta Berlings saga i år 6 och bara älskade den och Alltid Amber var en klar favvo. Sen hade vi ju alla Allers romaner och Starlet och  Bildjournalen och den lite förbjudna Mitt livs novell. Den fick jag gömma.

 Läsning och musik har följ mig genom livet och det är jag glad för. Sport kan jag klara mig utan,ha ha ha ha. Nu har visserligen fotatndet tagit en MYCKET stor plats i mitt liv och det har nästan blivit min passion som ni vet.
Okej, det blev ett lite längre inlägg än jag tänkt men tankarna drar iväg, det ena påminner om det andra. Fast.. jag skriver som jag vill och vad jag vill det är ju ändå min blogg.
Välkomna tillbaka alla ni gamla och välkomna hit alla ni nya läsare.
Jag återkommer.
Fridens
Den här mannen PippiTintin lever i största välmåga, fyllde 21 år i början av december.

Och den här killen. NisseSötnäbb Ja, som ni ser en närgången typ som är vår hitteunge.