fredag 5 september 2014

Spontanblogg i natten

Sitter och kollar Svtplay och programmet Jill`s Veranda. Avsnittet med Doug Seegers ( En mycket bra serie f ö) .

Jag slås av en tanke, jösses vad musik är viktigt för mig. Jag tror jag alltid har tyckt om musik. Jag har alltid sjungit och trallat och i familjen har vi alla sjungit, var och en på sitt sätt.
Några av oss har även spelat lite gitarr till husbehov.

När jag hör Doug sjunga sin låt " Going Down To the River" kan jag inte sitta still på stolen, jag måste röra kroppen och blunda njutningsfullt.

Samma sak händer i skolan, fredagsdisco på scenen för barnen som dansar och sjunger med. Man ser hur de njuter av musiken och av att få dansa. Det är  som en drog för mig, jag kan inte hålla mig därifrån. Jag måste också stå där och njuta och dansa som barnen.

Plötsligt kommer nån gammal slagdänga från 60-talet i högtalaren och stora delar av min barndom/ungdom spelas upp för mitt inre och det är som jag vore där igen. Jag fylls av en känsla som nästan inte går att beskriva. Gamla minnen kommer fram, som jag trodde jag glömt, bara av att höra en speciell sång. Det är nästan så jag minns exakt vad jag gjorde då jag hörde vissa låtar första gången.

Sen måste jag sjunga med i alla låtar jag hör. Gärna med någon hemgjord stämma som låter fint i mina öron. Jag har nån slags diagnos, tror jag, som gör att jag kommer ihåg sångtexter så lätt.
 
Mina barn har nog aldrig skämts över mig (hoppas jag) när jag alltid sjungit högst av alla på skolavslutningar/kyrkan/fester eller andra lite halvoffentliga tillfällen. De har sjungit med lika hjärtligt de med, så de har nog inte tyckt att det varit konstigt.
Både sonen och dottern är duktiga på att sjunga och musik är nog lika viktigt för dem som för mig. Jag tror att även de har minnen som är förknippade med musik.
 Det är underligt hur viktigt musik kan vara, hur det kan dra igång minnesbanken så totalt och sån glädje den kan väcka samtidigt som man nästan kan brista ut i gråt. En del låtar kan få mig att känna mig så tillfreds och lugn så jag faller i den ljuvaste sömn.
Ja ja, apropå sömn, det är nog dags att sluta mina spontanblogg för i kväll.
Vi hörs när det är dags nästa gång för lite bloggeri.





Sov gott