Nu.............

Äntligen hoppas jag att ni tänker, nu har hon fått tummen från det där stället och nu tar hon sig tid att skriva.
Jojomän nu är det dags. Inte för jag har något världsomvälvande att förmedla, mer att jag är lite pratsugen.

Ett nytt år och många nya spännande händelser står för dörren. Jag önskar så att mina föräldrar var kvar i livet så de kunde säga till mig - "Lilla Kitti, va stor du har blivit. Tänk att du fyller 60 år i år. Vår lilla minsta flicka, fast..... det säger de nog i himlen också.
Ja det är verkligen konstigt, 60 år och ingen ångest över det. Man skall visst ha det, men det är ju ett helt halvår kvar så det kanske kommer. Jag tror det har blivit något tillverkningsfel på mig.
I huvudet är jag nästan kvar i tonåren men i kroppen känns det ibland som jag varit "panscho" ända sen tonåren.

Det jag kan känna, som är lite tråkigt, är att jag vet att nu är tiden begränsad. Den är liksom inte oändlig längre som den var förr. Min mamma blev bara 61 år och det kan vara lite så där att tänka på.
Men jag har en förmåga att kunna släppa trista tankar och försöka fokusera på annat. ( Utom när jag inte kan somna på kvällen, då kan det bli lite ältande) Men vips på morron är det borta igen. TACKOLOV.

Gubben min då, ja han blir en GLAD PENSIONÄR i maj. Det ser han fram emot jättemycket. Han har faktiskt jobbat heltid sedan han var 15 år så det är han väl unnat. Där vilar inga ledsamheter minsann. Han skall bli hemmafru på heltid och har redan planer på hur dagarna skall fördrivas. Mja........alla dessa planer... bakning, handling, städning osv. Vi får väl se om det blir sport på tv för hela slanten. Ni som känner honom vet att han är en suverän kock och att han står för all planering vad det gäller handling. Jag följer bara med och plockar fram ur hyllorna. Han är även bra på att tvätta och är inte ovillig att baka så det blir nog rena paradiset för mig nu framöver.  Men jag unnar honom att vara på landet när han känner för det. Jag kan ju alltid steka " bloppe" och göra västerbottenostpaj (min paradrätt) medan han är där och myser.
Mer då.
En underbar resa hägrar för oss. Vi skall göra en roadtrip i USA och det ser vi fram emot, även om jag hittar massor med saker att oroa mig för inför detta. Tänk om...tänk om....bara vi inte... osv. Jag är lite löjlig så när jag inte har riktig kontroll: But ,what the heck som man säger. Det kommer bli jättespännande, jättekul och fullkomligt underbart. Jag går inte in på några detaljer här av säkerhetsskäl. Vill ju inte skylta med att vi blir borta och när det är. Jag berättar med detaljerat när vi kommer hem igen.
Jobbet flyter på som vanligt. Måndag-fredag. Måndag-fredag. Dagarna går så fort så jag tappar tidsbegreppet ibland. Vi ser ju fram emot en underbar tid, vår och sommar. Det jag kan tycka är jobbigt den här tiden är alla  tjocka kläder man måste ha på sig. Jag minns hur det var den där första dagen jag inte behövde ha pjäxor ( för det hade man då) eller hårda läderstövlar och då menar jag hårda läderstövlar på mig när jag gick till skolan. Den där känslan av att kunna hoppa hopprep utan betongklumpar på fötterna var ljuvlig. Mössan slängdes ner i väskan när jag var utom synhåll för mamma och en öroninflammation blev oundviklig. Det var ju trots all viktigare att var snygg. Mössa, det var för småungar.

Första öroninflammationen vid ca 8 månader. Ni lägger väl märke till fetvaddsbandaget över örat?

 Tänk om jag hade haft täckbyxor, det hade varit en höjdare i stället för hemstickade kliande typ strumpbyxor. Det var en rysare. Och galonisar...skämmigaste i världen.

Mammas hemstickade krage på min duffel och klippt av densamme. Jag älskar dig mamma.



Men jag tror jag hade en overall när jag var lill-liten i alla fall. Hjälm fanns inte och tefatet var gjort av plåt och gjorde jätteont när man fick det i huvet vid misslyckad kanåkning.
Nu har ungarna så himla praktiska och fina kläder att ha på sig men ändå väljer de att vara tuffa  och fryser istället för  att vara varma. Jaja det hör väl till tänker jag. Jag har själv varit där, i tonåren var det inte mycket som värmde den här kroppen kan jag lova, varken fett eller kläder. Då gällde det att vara snygg till vilket pris som helst, typ, blåfrusna händer och ben. Håret fullt med istappar när jag gick ut med blött hår. Att jag inte fick utegångsförbud. ( Fast det fick jag ibland men av helt andra orsaker ).
Nej nu får jag sluta att förlora mig i minnen. Jag lägger in lite bilder istället. Sköt om er nu och klä föralldel på er ordentligt så ni inte fryser om rumpan och får blåskatarr och slicka inte på stolpar av järn så ni fastnar med tungan och slicka inte på snön och ät inte istappar så ni får mask i magen. Har jag glömt nåt?

Den här killen gillar vintern i alla fall.

Adjöken så länge tills vi hörs igen, om ett halvår eller så, om jag fortsätter i den här takten som tidigare.