Handbollslördag

Idag stod det handboll på schemat. Lillungen C skulle spela i Sköndal och det är alltid roligt att se när hennes lag spelar.
C är som en liten Pitbull, liten och ettrig och väldigt snabb. De spelade två matcher och vann överlägset båda.
Sonen ringde på morgonen och sa att jag kunde åka med dem ifall jag inte hittade.Tss, inte hittade, Det är ju mina hoods!!Vet du inte att jag bodde i Gubbängen sa jag kaxigt till honom. Jaja sa han, är  du kaxig bara för du bott i söderort fick jag till svar. Om jag inte hade hittat hade jag aldrig ringt och frågat om hjälp,ha ha ha . Lite stolthet har man väl ;)

När jag körde dit ( hittade direkt) kom jag ihåg att det låg en kiosk vid Nynäsvägen, typ mittememot Gubbängsfältet, ni vet där de spelar Eken cup, den stora handbollsturneringen. Hursomhelst, den där kiosken sålde lösa cigg till oss skolungar helt galet egentligen,.25 öre ciggen. Ibland blev det cigg och ibland blev det godis.
Det var så länge sen jag var i dessa trakter så jag kände knappt igen mig,men skolan var igenkänd och jag hittade direkt. Knöligt med parkering men det löste sig också.

Emellan matcherna fick jag gå iväg och fixa med parkeringskortet så jag inte fick böter på 2 timmars parkeringen. På väg tillbaka till Hallen hörde jag ett duvkutter av guds nåde. Några duvor satt och hade äktenskapsgräl eller något annat ljudligt inom äktenskapet. De var fyra stycken som samsades så ni kan ju ana hur det lät. När jag sedan lämnade hallen för dagen var det lugnt under taknocken så alla var visst nöjda.

Drog iväg till Farsta efter handbollen och körde förbi där jag jobbade förr, minns ni Avi Hotell? Ett av de mest slitsamma jobb jag haft men samtidigt det allra roligaste tror jag. Jag kan sakna det gänget. Där hade det byggts som en helt ny stad. Hade jag inte vetat var jag var hade jag aldrig hitta till Farsta C. Men sörröh, det gjorde jag.
Gick där och drällde lite bland andra lördagslediga människor. Längtade egentligen hem och ut för att fota i det fina vädret.

Det blev lite lunch sen ut igen. Så vackert ute idag. Fick några bra bilder men inser att jag måste träna på det där med vitbalans och att hålla koll var jag går. Rätt var det är så har jag snurrat bort mig. Jag går där och letar motiv och njuter av allt och så upptäcker jag : Vart är jag??. Brukar inte vara så svårt att lista ut, bara titta upp lite från kameran så  hamnar jag  alltid rätt. Ugglan var inte framme idag, hon satt nog och kollade gamla repriser på tv:n som en annan fotointresserad så trevligt påpekade förra veckan när vi passerade varandra i samma ärende. Dimman svepte in över fälten och det var mycket vackrare än det jag kan förmedla via min bild, men ni fattar.

För övrigt fick jag ihop över 5600 steg idag på min lila fotosafari. Man tänker inte på hur mycket man går när man har annat i huvudet.
Imorgon är en ny dag, få se om brorsan och jag slår våra kloka huvuden ihop igen och går ut i naturen och fotar tillsammans. Hoppas det i alla fall. Han sjöng idag i Globen tror jag, fast det gjorde jag med, i skogen så det så. Ibland krävs det sång när det är så vackert.

Välkommen tillbaka vid senare tillfälle
Ajösss

Tekniken och jag alltså

Jag vet att jag har sagt det förut att det finns inget som kan göra mig så galen som teknik.
Jag har inte lust att vara slav under dessa prylar ändå sitter jag här med både det ena och det andra.
Ju mer grejjer jag skaffar desto mer måste jag lära mig och desto mer inser jag att loppet är kört. Jag är helt bortom denna värld. Jag är inte ens intresserad.
Fast samtidigt är det ju rätt roligt med allt jag kan göra med dessa tekniska underverk. Ungarna i skolan frågar om hjälp med deras Chromebooks. Jag står där som ett fån, kan inte ens använda dem utan en mus ansluten. Den där lilla pilen far iväg och hamnar i nåt annat rum verkar det som, när jag skall göra något utan mus.
Ungarna de bara sitter där och fibblar med fingrarna som om de hade nån magisk kontakt i fingertopparna sådär som ET ni vet " ET phone home" sen begär de att jag skall hjälpa dem. DÖHHH
Då är jag förlorad som vuxen: Kicki du fattar ju ingenting !!!

Så känner jag mig också när jag skall handla nåt tekniskt. De där unga säljarna börjar babbla på om en massa termer som jag visserligen hört men inte vet vad det är. Tror ni att jag skulle sänka mig till den nivån och blotta mina okunskaper? Nehej då, jag håller färgen och tänker : Det fixar sig nog. Jag har ju brorsan, han kan. (konstigt nog  fixar det sig även utan brorsan) Sen ställer jag några frågor till den där unga valpen så det verkar som jag kan nåt och sen går jag därifrån med min nyanskaffning och verkar helt tillfreds tills jag kommer hem.

 Då inträder förvandlingen,från en snäll timid människa förvandlas jag till ett rytande monster som kan kasta ut allt i min närhet bara för att det inte funkar. Men sörröh. till slut.....

Bara en sån sak som att JAG just har kopplat in min skrivare som hoppat ur systemet när vi fick nytt bredband. Och vem kopplade in routern? Jo JAG . Tjohoo vad sa ni nu då?

Det är bara att hålla färgen

 En gång när jag skulle köpa en mobil började människovalpen babbla på om en massa saker som jag bara inte fattade ett ord av. Då tittade jag lugnt på honom och frågade : Kan du sticka eller virka? Nej sa han förvånat, Det är jättelätt sa jag du bara....Sen drog jag på med en massa ord som han inte hade en aning om men han förstod nog vad jag menade. Fast vi skrattade båda till slut och jag gick därifrån med nåt jag egentligen inte ville ha. hi hi.

Nu i dagarna har jag anmält mig till en fotokurs på 6 tillfällen. Det skall ju bli hur kul som helst, där är jag intresserad fast det är svårt att komma ihåg allt. Men jag ger mig 17 på att jag skall förkovra mig . Dessutom blir det en workshop längre fram i vår och det blir en höjdare. Snart ser ni mig representerad på Fotografiska, sanna mina ord . Jorå så atte...

För övrigt är det som vanligt. Just nu är jag inne i en musikalisk sväng. Lyssnar mycket på musik, både nytt som ungarna vill höra i skolan och gamla godingar och lite tips från andra musiclovers.
Jag tänkte lite idag, tänk om jag blev döv, det skulle vara ett hårt slag. Tänk att aldrig få höra musik mer, aldrig få höra fåglarna sjunga eller ungarna skratta. Jag tror nästan det skulle vara outhärdligt. Men det går ju såklart inte att tänka så, det går ju inte att välja, blind eller döv. Det vore lika hemskt vilket det än var. Men som sagt, tanken slog mig.
Ja det var väl ungefär about all jag hade att tillföra idag. Läs om du vill eller låt bli, valet är ditt och DU, köp något nytt tekniskt så du har något att reta upp dig på i helgen.
Vi hörs snart

När man inte bryr sig :)

Jamen hur länge sen är det inte.........jo sen 2015.

Nu känns det som jag har lite lust att skriva här igen. Det har tagit en lång tid sen sist men, bättre sent......bla bla bla.
Satt häromkvällen och läste mina gamla inlägg. Jag hade glömt så mycket. Det blev en fin påminnelse. Mest om barnbarnen tycker jag nog.
När jag läser om dem blir jag medveten om hur de har vuxit. den stora damen blir 14 år i år, jösses hon föddes ju igår !!!!!! Jag känner igen mig så mycket i henne, minns hur det var när jag var i hennes ålder. Gick i Gubbängens skola dit jag hade flyttat efter 7:an i Bagarmossen. Kom ensam till Gubbis där alla redan hade etablerat sina kontakter. Kände mig bortkommen och blyg. Kände inte en enda person utom en tjej som gick i en årskurs över mig, minns inte ens vad hon hette. Hon brydde sig förresten inte om mig särskilt mycket ändå..

 I Bagarmossen var jag säker på mig själv, visste exakt min plats och hade mina kompisar i vått och torrt. Det var var det värsta som kunde hända, att flytta därifrån tyckte jag då.
 Med facit i handen var det nog det bästa som kunde ske, med tanke på hur saker och ting utvecklades i Bagis på den tiden.
Att börja i en ny skola i den åldern är nog lika svårt idag. Man måste hitta sin plats, måste få nya vänner så man blir säker på vart man hör. Tackolov tog det inte lång tid förrän jag hade nya kompisar.
Musiken tog en stor plats i mitt liv då som nu. Det var den som förenade mig med en del av kompisarna, vi som hade den gemensamt hade alltid nåt att prata om där i " rökrutan".

 Har fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle stod och spelad luftgitarr och sa att "Savoy Brown , de var minsann bra". Brorsan hade en kompis som kallas Lollo och han presenterade mig för dem. Kanske inte var den musik jag lyssnade på mest just då, men låten "Oh Pretty woman"( icke att blandas ihop med Roy Orbissons Pretty Woman, det här var tunga blues grejjer) gick varm hemma. Spelade den på brorsans grammofon till min stora glädje och till hans stora sorg. Han gillade inte att jag var i hans rum när han inte var hemma, men det var ju det häftigaste stället i lägenheten. Så fort han stack ut , stack jag in där och njöt av alla hans skivor. Han visste nog om det och blev väl lite sur ibland men......

Tänk att det var tillåtet att röka i plugget då, inte klokt egentligen. DET har i alla fall blivit bättre även om man många gånger håller på och ältar " Det var bättre förr". Hursomhelst det var i
" rökrutan" man hittade alla de som var något att se upp till ( inte alltid de bästa sällskapet) och de som var värda att titta lite extra på. Där hände allt som var värt att veta. Alla de coola människorna hängde där. Hade man bara hittat rätt i det gänget var man liksom hemma. Jag hade lite tur, blev kompis med en kille, genom musiken såklart , en evig dörröppnare,som låssades vara min kusin  och kände man honom hade man liksom fri lejd. Då var man accepterad överallt.

Jag förstår exakt hur min blivande 14 åring känner. Hon har allt trevligt och roligt framför sig. Hon är så bra på handboll den ungen. Sport är viktigt för henne, där skiljer vi oss, jag har aldrig gillat sport. Det enda som fått mig att röra mig mer än det vanliga är när det blir bra musik. Då måste kroppen bara få röra sig. Fast hon är likadan, hon dansar också och sjunger och har musiken i blodet som sin farmor. I skolan har vi ofta högtalaren ute och kör musik efter ungarnas önskemål. det är så häftigt att se att de, precis som vi på vår tid, kommer springande från alla håll på skolgården och så står de där alla och dansar samma dans. Så roligt att se. Så gjorde vi också men skillnaden var att vi sjöng själva, ingen Spotify fanns och högtalare fanns bara i gympasalen eller i aulan.

Min A kan linda sin farmor runt fingret hur lätt som helst. Hon bara kryper nära och säger : Faaarmooor.. då är jag fast. Hon fick lite skäll häromdagen av sin ömt älskade fader då hon lyckades lura av sin farmor lite kläder ( hon hade handlat upp julklappspengarna redan) men det får hon så gärna, jag önskar jag hade haft en farmor eller mormor som man kunde gå till när det knep. Det är det farmoren/mormoren är till för. När mor och far är dumma då skall vi stå där på samma sida som barnbarnen. Sådetså. Vi vet mycket bättre.

Okej det blev en lite reflektion bakåt. Nu ser vi framåt. En lång termin väntar bakom dörren. Det blir många tuffa veckor framöver. Hoppas " bibblan" kommer krylla av lässugna ungar. Jag märker att " bibblan" fyller en annan funktion än bara utlåneverksamhet av böcker. Här  sker många goda samtal  mellan mig och eleverna. De får en liten stund själv med en vuxen som orkar och vill lyssna. De kommer när de är arga, förbannade, ledsna eller bara pratsugna, särskilt om de vill slippa en tråkig lektion. När jag går över skolgården eller i vårt centrum hör jag ofta en liten röst som ropar: KICKI, det är oftast de små barnen som jag inte vet alla namnen på, men de vet vem jag är och det är viktigt för dem att känna nån annan vuxen i skolan än just deras fröken.
Glädjen när vi hittar en bok tillsammans som de vill låna är obetalbar. Jag gör allt för att försöka få dem att hålla kvar läsintresset upp i åldern.

 Jag älskade att låna på biblioteket i Skarpnäcks skola när jag gick där upp till 6:an. Sen från7:an minns jag inte ens vart bibblan låg, inte i skolan i alla fall och inte på " Bagisgården"

Jag fortsatte ändå läsa massor. Både böcker och tidningar, läste bland annat Gösta Berlings saga i år 6 och bara älskade den och Alltid Amber var en klar favvo. Sen hade vi ju alla Allers romaner och Starlet och  Bildjournalen och den lite förbjudna Mitt livs novell. Den fick jag gömma.

 Läsning och musik har följ mig genom livet och det är jag glad för. Sport kan jag klara mig utan,ha ha ha ha. Nu har visserligen fotatndet tagit en MYCKET stor plats i mitt liv och det har nästan blivit min passion som ni vet.
Okej, det blev ett lite längre inlägg än jag tänkt men tankarna drar iväg, det ena påminner om det andra. Fast.. jag skriver som jag vill och vad jag vill det är ju ändå min blogg.
Välkomna tillbaka alla ni gamla och välkomna hit alla ni nya läsare.
Jag återkommer.
Fridens

Den här mannen PippiTintin lever i största välmåga, fyllde 21 år i början av december.

Och den här killen. NisseSötnäbb Ja, som ni ser en närgången typ som är vår hitteunge.