Spontanblogg i natten

Sitter och kollar Svtplay och programmet Jill`s Veranda. Avsnittet med Doug Seegers ( En mycket bra serie f ö) .

Jag slås av en tanke, jösses vad musik är viktigt för mig. Jag tror jag alltid har tyckt om musik. Jag har alltid sjungit och trallat och i familjen har vi alla sjungit, var och en på sitt sätt.
Några av oss har även spelat lite gitarr till husbehov.

När jag hör Doug sjunga sin låt " Going Down To the River" kan jag inte sitta still på stolen, jag måste röra kroppen och blunda njutningsfullt.

Samma sak händer i skolan, fredagsdisco på scenen för barnen som dansar och sjunger med. Man ser hur de njuter av musiken och av att få dansa. Det är  som en drog för mig, jag kan inte hålla mig därifrån. Jag måste också stå där och njuta och dansa som barnen.

Plötsligt kommer nån gammal slagdänga från 60-talet i högtalaren och stora delar av min barndom/ungdom spelas upp för mitt inre och det är som jag vore där igen. Jag fylls av en känsla som nästan inte går att beskriva. Gamla minnen kommer fram, som jag trodde jag glömt, bara av att höra en speciell sång. Det är nästan så jag minns exakt vad jag gjorde då jag hörde vissa låtar första gången.

Sen måste jag sjunga med i alla låtar jag hör. Gärna med någon hemgjord stämma som låter fint i mina öron. Jag har nån slags diagnos, tror jag, som gör att jag kommer ihåg sångtexter så lätt.
 
Mina barn har nog aldrig skämts över mig (hoppas jag) när jag alltid sjungit högst av alla på skolavslutningar/kyrkan/fester eller andra lite halvoffentliga tillfällen. De har sjungit med lika hjärtligt de med, så de har nog inte tyckt att det varit konstigt.
Både sonen och dottern är duktiga på att sjunga och musik är nog lika viktigt för dem som för mig. Jag tror att även de har minnen som är förknippade med musik.
 Det är underligt hur viktigt musik kan vara, hur det kan dra igång minnesbanken så totalt och sån glädje den kan väcka samtidigt som man nästan kan brista ut i gråt. En del låtar kan få mig att känna mig så tillfreds och lugn så jag faller i den ljuvaste sömn.
Ja ja, apropå sömn, det är nog dags att sluta mina spontanblogg för i kväll.
Vi hörs när det är dags nästa gång för lite bloggeri.

Sov gott

Long time no see (or read)

Jag lever och mår bra, men jag är så himla lat och har många andra strängar på min lyra. Dessutom krånglar det lite med bloggen för mig så därför har jag varit frånvarande.
Jag lovar att jag återkommer när jag känner lust och har tillräckligt mycket tid att sitta i lugn och ro och kontemplera framför datorn.
Håll ut lite till så hörs vi.

En fin bild kan ni få medan ni väntar

I Kungshamn juli 2014.

Kicki

40 år sedan

Inte sen jag bloggade men sedan jag födde en underbar pojke som vuxit och blivit en underbar man.
Sonen fyllde 40 år den 6 maj och det har firats nästan i dagarna tre (åtminstone tre tillfällen)
Så himla kul att lura honom så det brakade om det. Han fick en trevlig kväll med goda vänner som samlats för att fira honom på O`Learys sportsbar (var annars) . 
Det är på barnen man ser att man åldras, men ibland tycker jag att jag är jämnårig med sonen men
jag är inte säker på att han känner sig jämnårig med mig, ha ha ha.

Snart är det dags för dottern, maken och min bror att fylla år. Hade min lilla älskade pappa levt så skulle han ha fyllt 90 år i år samma dag som dottern. Men nu sitter han i himlen och äter gröt för sig själv så dottern får äta sin gröt här på jorden. Pappa brukade skoja med henne och säga att de skulle äta födelsedagsgröt tillsammans.
Men hörrni, var tog våren vägen? Såhär mysigt tänkte vi ha på vår lilla altan.

Men det får vänta tills vi slipper skrapa frost från stolarna. Burr, jag som har längtat efter att få använda lite lättare kläder jag har tom slängt mina vinterjackor eftersom jag tyckte att den ena gjort sitt för mig och den andra var trasig så efter 10 år får man slänga. Nu vill jag ha dem tillbaka, men det ser nog inte så bra ut om jag börjar rota i UFF-Lådan efter den som åkte ner där.

Några fina blommor har i alla fall vågat sig fram. En och annan tulpan har fått stå kvar i rabatten som tack för att rådjuren fått lite mat under vintern, det har dock inte lika många djur som förra året.

Vi var på en underbar utflykt med de yngsta barnen på skolan. Att bedriva verksamhet i denna miljö varje dag skulle vara en plikt.

 Man märker hur barnen uppskattar och behöver få komma ut i naturen. Vi lät barnen göra precis vad de själva ville och de fick springa eller klättra eller bara sitta i solen utan att vi la oss i. Gissa om det var bra, inte en enda konflikt. Barnen lekte och alla hade utrymme att göra precis  det som just de ville. Några barn tyckte t o m att det var vackert och bara stod och tittade som om de aldrig sett något liknande. Härligt när de upplever med alla sinnen.
Ja det var väl ungefär allt för denna gång.
Vi hörs och ses i cyberrymden.
Kicki eller Kakan som mina stora barn i skolan säger.

Vilken ljuvlig helg

Denna påsk gick inte av för hackor, vilken underbar helg det blev. Så skönt att vara ledig i fyra dagar, det kändes som evigheter sen. Jag har inte varit ledig sen jul faktiskt så det var väl mig väl unt. (heter det så? )
Maken och fågel och jag packade in oss i bilen på långfredagen och jag måste erkänna att jag inte var riktigt nöjd med vädret då. Jag tjatade på kar`n som till slut fräste till mig : Dom sa det blir fint IMORRN!!!! Okej, jag fick sluta med mitt tjat. Jag tror alltid det värsta och trodde jag fått rätt när vi vaknade på påskaftonen och det var gröt utanför fönstret. Jaha, tänkte jag, det var den påsken det, adjöss med att sitta ute. Men sirruh, jag fick fikon, det klarnade upp och plötsligt var det som den finaste sommardag.

Vi pockade fram trädgårdsmöbler och skurade dem, sen åkte barnens gungor och andra saker fram.
Vi pysslade på ett tag i solen tills sonen och hans gullvippor kom. Flickorna var helt saliga, de hade längtat jättemycket till landet. Efter en stund anslöt dottern med sin familj. de gossarna var lika saliga de och snart var leken i full gång. det märks att kusinerna tycker om varandra, de störde inte oss vuxna ett dugg utan de lekte på och roade sig helt själva med både det ena och det andra.

Påskmaten avnjöts ute och det var bara fullkomligt underbart. Fågelkvitter och barnkvitter och solsken och god mat.

Efter maten fick barnen leta efter sina påskägg och alla blev nöjda. Sen rullade dagen på i solen och vi hade det så varm och mysigt.
Sonhustrun (som kom något senare) sov över med flickorna och de var så nöjda att sova i sina sängar som väntat hela vintern på dem.

På Påskdagen blev vi ensamma och då gjorde jag INGENTING. Jag bara satt i min solstol och ögonen trillade igen gång på gång och fåglarna sjöng så det brakade om det. Jag tog fram kameran några gånger men det var nästan så jag inte orkade det heller, snacka om att koppla av totalt.
Djurlivet var igång, sädesärleparet visade sig, fåglarna slogs om holkarna, haren sprang fram och tillbaka och Gunnar, vår fasan gick mest och gapade hela tiden och talade om att: Det här är mitt revir. Vem bryr sig om den gaphalsen. Hjortarna lekte på åkern och flickorna hade minsann sett en antilop på vägen ut enligt den lilla damen. Den stora var så nöjd över att de såg fyra "trasor" som hon kallade tranorna när hon var yngre.
Det är så roligt med djurlivet och det är roligt att barnen uppskattar det också.
Ja, detta får bli min rapport från påsken. Ha det gött tills jag skriver igen.

Tjänna (vipåsöderuttal)

Men nu verkar det funka...

Vet att det är längesen jag bloggade men tiden och lusten räcker inte till.
Här rullar allt på som vanligt. Jobb,jobb och lite jobb.
Huvudet är tomt vid hemkomst så det blir inte mycket till bloggande här.

Det vi kan konstatera är ändå att det äntligen börjar ljusna på morgonen. Dessutom hittar man hem efter jobbet då det ännu är dagsljus.

I helgen som var åkte jag och besökte min yngsta brorsdotter och hennes familj. De har köpt en bostadsrätt nere vid Strandängarna som vi säger. Jättetrevligt område och passar unga familjer som vill komma närmare marken och naturen. Där kommer de nog att trivas. Brosdottern är sprickfärdig vilken minut som helst ser det ut som. Hon får nog sin lilla pilt i dagarna tror jag.
Apropå pilt så var den äldsta brorsdottern med hennes familj på besök samtidigt så jag fick äntligen träffa hennes lilla mirakelpojke Edvin. Vilken glad liten gosse han är. Så duktig och stark redan.

Storkussen Malle var så lycklig och omtänksam. Han skall ju själv bli storebrorsa nu. Och gissa vad han kan, jo , blunda med ett öga, det ni ;) Man kan ju skratta ihjäl sig åt den ungen. Hans storebrorsa satt och mumsa bulle och ville inte bli störd, det var ju hockey. Men när jag gick iväg öppnades dörren och han skrek över hela Strandängarna: Hej Då Kickiiiii :) Vi ses imorron.

På söndagskvällen kom sonen med hans familj hit och då blev det full rulle här. Vi åt gott och flickorna lekte med Lego och kollade på tv. Det verkade ett tag som de lekte hela havet stormar men det gick över när marängsvissen kom på bordet :).

Det finns en del mer att berätta tror jag men nu är fläskpannkakan klar så jag lägger ner för idag.
Sköt om er så lovar jag att återkomma snart.
Kram

Än lever kärringen

Det krånglar här så jag återkommer.
Ajö