Jamen hur länge sen är det inte.........jo sen 2015.

Nu känns det som jag har lite lust att skriva här igen. Det har tagit en lång tid sen sist men, bättre sent......bla bla bla.
Satt häromkvällen och läste mina gamla inlägg. Jag hade glömt så mycket. Det blev en fin påminnelse. Mest om barnbarnen tycker jag nog.
När jag läser om dem blir jag medveten om hur de har vuxit. den stora damen blir 14 år i år, jösses hon föddes ju igår !!!!!! Jag känner igen mig så mycket i henne, minns hur det var när jag var i hennes ålder. Gick i Gubbängens skola dit jag hade flyttat efter 7:an i Bagarmossen. Kom ensam till Gubbis där alla redan hade etablerat sina kontakter. Kände mig bortkommen och blyg. Kände inte en enda person utom en tjej som gick i en årskurs över mig, minns inte ens vad hon hette. Hon brydde sig förresten inte om mig särskilt mycket ändå..

 I Bagarmossen var jag säker på mig själv, visste exakt min plats och hade mina kompisar i vått och torrt. Det var var det värsta som kunde hända, att flytta därifrån tyckte jag då.
 Med facit i handen var det nog det bästa som kunde ske, med tanke på hur saker och ting utvecklades i Bagis på den tiden.
Att börja i en ny skola i den åldern är nog lika svårt idag. Man måste hitta sin plats, måste få nya vänner så man blir säker på vart man hör. Tackolov tog det inte lång tid förrän jag hade nya kompisar.
Musiken tog en stor plats i mitt liv då som nu. Det var den som förenade mig med en del av kompisarna, vi som hade den gemensamt hade alltid nåt att prata om där i " rökrutan".

 Har fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle stod och spelad luftgitarr och sa att "Savoy Brown , de var minsann bra". Brorsan hade en kompis som kallas Lollo och han presenterade mig för dem. Kanske inte var den musik jag lyssnade på mest just då, men låten "Oh Pretty woman"( icke att blandas ihop med Roy Orbissons Pretty Woman, det här var tunga blues grejjer) gick varm hemma. Spelade den på brorsans grammofon till min stora glädje och till hans stora sorg. Han gillade inte att jag var i hans rum när han inte var hemma, men det var ju det häftigaste stället i lägenheten. Så fort han stack ut , stack jag in där och njöt av alla hans skivor. Han visste nog om det och blev väl lite sur ibland men......

Tänk att det var tillåtet att röka i plugget då, inte klokt egentligen. DET har i alla fall blivit bättre även om man många gånger håller på och ältar " Det var bättre förr". Hursomhelst det var i
" rökrutan" man hittade alla de som var något att se upp till ( inte alltid de bästa sällskapet) och de som var värda att titta lite extra på. Där hände allt som var värt att veta. Alla de coola människorna hängde där. Hade man bara hittat rätt i det gänget var man liksom hemma. Jag hade lite tur, blev kompis med en kille, genom musiken såklart , en evig dörröppnare,som låssades vara min kusin  och kände man honom hade man liksom fri lejd. Då var man accepterad överallt.

Jag förstår exakt hur min blivande 14 åring känner. Hon har allt trevligt och roligt framför sig. Hon är så bra på handboll den ungen. Sport är viktigt för henne, där skiljer vi oss, jag har aldrig gillat sport. Det enda som fått mig att röra mig mer än det vanliga är när det blir bra musik. Då måste kroppen bara få röra sig. Fast hon är likadan, hon dansar också och sjunger och har musiken i blodet som sin farmor. I skolan har vi ofta högtalaren ute och kör musik efter ungarnas önskemål. det är så häftigt att se att de, precis som vi på vår tid, kommer springande från alla håll på skolgården och så står de där alla och dansar samma dans. Så roligt att se. Så gjorde vi också men skillnaden var att vi sjöng själva, ingen Spotify fanns och högtalare fanns bara i gympasalen eller i aulan.

Min A kan linda sin farmor runt fingret hur lätt som helst. Hon bara kryper nära och säger : Faaarmooor.. då är jag fast. Hon fick lite skäll häromdagen av sin ömt älskade fader då hon lyckades lura av sin farmor lite kläder ( hon hade handlat upp julklappspengarna redan) men det får hon så gärna, jag önskar jag hade haft en farmor eller mormor som man kunde gå till när det knep. Det är det farmoren/mormoren är till för. När mor och far är dumma då skall vi stå där på samma sida som barnbarnen. Sådetså. Vi vet mycket bättre.

Okej det blev en lite reflektion bakåt. Nu ser vi framåt. En lång termin väntar bakom dörren. Det blir många tuffa veckor framöver. Hoppas " bibblan" kommer krylla av lässugna ungar. Jag märker att " bibblan" fyller en annan funktion än bara utlåneverksamhet av böcker. Här  sker många goda samtal  mellan mig och eleverna. De får en liten stund själv med en vuxen som orkar och vill lyssna. De kommer när de är arga, förbannade, ledsna eller bara pratsugna, särskilt om de vill slippa en tråkig lektion. När jag går över skolgården eller i vårt centrum hör jag ofta en liten röst som ropar: KICKI, det är oftast de små barnen som jag inte vet alla namnen på, men de vet vem jag är och det är viktigt för dem att känna nån annan vuxen i skolan än just deras fröken.
Glädjen när vi hittar en bok tillsammans som de vill låna är obetalbar. Jag gör allt för att försöka få dem att hålla kvar läsintresset upp i åldern.

 Jag älskade att låna på biblioteket i Skarpnäcks skola när jag gick där upp till 6:an. Sen från7:an minns jag inte ens vart bibblan låg, inte i skolan i alla fall och inte på " Bagisgården"

Jag fortsatte ändå läsa massor. Både böcker och tidningar, läste bland annat Gösta Berlings saga i år 6 och bara älskade den och Alltid Amber var en klar favvo. Sen hade vi ju alla Allers romaner och Starlet och  Bildjournalen och den lite förbjudna Mitt livs novell. Den fick jag gömma.

 Läsning och musik har följ mig genom livet och det är jag glad för. Sport kan jag klara mig utan,ha ha ha ha. Nu har visserligen fotatndet tagit en MYCKET stor plats i mitt liv och det har nästan blivit min passion som ni vet.
Okej, det blev ett lite längre inlägg än jag tänkt men tankarna drar iväg, det ena påminner om det andra. Fast.. jag skriver som jag vill och vad jag vill det är ju ändå min blogg.
Välkomna tillbaka alla ni gamla och välkomna hit alla ni nya läsare.
Jag återkommer.
Fridens

Den här mannen PippiTintin lever i största välmåga, fyllde 21 år i början av december.

Och den här killen. NisseSötnäbb Ja, som ni ser en närgången typ som är vår hitteunge.

GOD JUL

Såhär dan före dan före dopparedan sitter jag här vid mitt bord och försöker hitta lite julstämning genom att kolla på Ernst.
Granen är klädd, skinkan klar, Janssons frestelsen är klar men det är inte min förtjänst.
Tur man har en karl som är händig som få och som tar hand om hemmet när jag kommer hem helt urlakad från jobbet.
Imorgon är jag ledig och då kommer jag att ha svårt att koppla av. Viktigaste är att halsen inte blir värre och att jag lyckas sova hela natten utan att vakna en gång i timmen och kolla på klockan.

Vad jag egentligen skulle skriva här ikväll är:


GOD JUL TILL ER ALLA som tittar här ibland på min försummade blogg.
Ett SÄRSKILT GOD JUL till DIG MARGARETHA.

Jag har fått skäll.........

För  att jag aldrig bloggar. Skäms på mig.
Nu är det dags.









Som jag lovade i mitt förra inlägg så skulle jag berätta om vår roadtrip i USA.
Jag har inte berättat så mycket om den ännu muntligt, den måste landa i min hjärna först och jag tror att den gjort det nu.
Vi åkte den 13 juni och kom hem den 6 juli. Jag har aldrig varit borta så länge så bara det var en upplevelse.

Vi kom till ett stort land med stora vägar, stora bilar och stora avstånd.Maken körde 600 mil drygt och jag fick inte ens parkera bilen.
Vi landade i Seattle och det blev lite av en chock att ge sig ut i trafiken . Det var så många vägar och skyltar som hoppade på en och vi var tvungna att ta snabba beslut som ledde till att vi körde fel gång på gång. Efter två timmars hysteriskt letande efter hotellet och med hjälp av mycket tillmötesgående amerikanare så hittade vi hotellet till slut. Vi var helt slut efter en lång flygresa och somnade på en gång när vi la oss i våra stora queen size sängar. Hotellen överlag har varit bra, det enda jag hade problem med var dessa ac:n som finns, tack o lov, på alla hotell. Utan dem hade jag inte kunnat sova överhuvudtaget.
Vi lämnade Seattle direkt efter frukost och påbörjade vår resa längs med kusten och väg 99 W vidare mot väg 101.Den mycket vackra kuststräckan genom Californien ner mot San Fransisco.

Kustvägen 

Det var en helt sagolik väg att köra när man väl kom ut från Seattle och storstaden. Maken började känna sig lite säkrare och vi förstod trafikrytmen och skyltar så småningom så bilkörningen blev en vana. Vi körde på och gjorde många många fotostopp efter vägen. Jag ville stanna överallt men då skulle vi aldrig komma fram till kvällens destination som vi hade bestämt skulle bli Newport, Oregon.


 På vägen stannade vi bland annat till i Mount St Helens våtmarksreservat eller vad jag skall kalla det. Mycket vackert med Mount St Helen i bakgrunden . Denna vulkan hade utbrott så sent som 2008. 1980 hade den ett utbrott som är det största under 1900-talet i USA. Googla gärna om ni vill veta mer,

Mount St Helens.

Kalkon-gam.

Amerikansk Rödhake.

Vi vandrade runt i våtmarken och lyssnade på grodor. fåglar och annat surr i luften. Skönt att sträcka på benen lite. Jag fotade och fotade som ni förstår.
Det svävade stora fåglar i luften hela tiden under hela vår resa. Först trodde jag att det var örnar, men det visade sig vid närmare titt och googling att det var en sorts gamar. Inte lika spännande kanske men de var fina på håll. I några av träden hängde det lavar, så där som det kan se ut i skräckfilmer i träden ni vet. Det var lite kusligt att se så det var tur att det var på ljusan dag.

Vi for vidare och upplevde hela tiden något nytt. Jag sov inte ett ögonblick vilket jag brukar ha för vana att göra när maken kör.

Till slut kom vi fram till Newport i Oregon. Vi fick ett underbart hotell som vi förstår att det var lite lågsäsong på annars hade det vimlat av segelfolk här. Hotellrummet visade sig vara en hel liten lägenhet. Bästa stället på hela resan. Vi knallade runt i hamnen och såg fåglar såklart och en man som fiskade krabba från kajen. Han visade upp sin fångst så glatt för oss när jag ropade till honom.

Crabfish.

Än så länge var det lite svalt och fortsatte att vara så ett tag. Dock inte så vi frös utan mer ett vanligt vårväder liksom. Vi lämnade Newport och for vidare till Oregon Coast Aqvarium. Mycket att titta på där, bland annat ett rehab. för havsuttrar. 

Sen var det dags att ta oss vidare och upp på 101.Det var disigt till att börja med men det ordnande till sig. Vi stannade till där vi tyckte det såg trevligt ut, fikade mös och tittade på omgivningarna och tittade på folk. Jag måste säga att amerikanarna är mycket mycket trevliga och gästvänliga. Vem man än talade med så fick vi alltid ett trevligt bemötande och en del blev lite impade att vi kom  hit till just deras  lilla stad ända från Sverige. Vi hittade små fikahus som vi gillade jättemycket. Stugorna var inte större än en kolonistuga men så himla trevligt inredda. Om ni ser såna nån gång så måste ni gå in och avnjuta en härlig fika med nåt gott till.

Det här lilla smultronstället låg i Yatchas , Oregon.

Vi for vidare efter många stopp bland annat i Florence, som var en liten söt stad där vi också tankade för första gången. Under 30 kronor för en gallon som är ca 4 liter. Billigt. Vi övernattade i en ganska tråkig stad som heter Coos Bay, inte mycket att se där men helt okej nattlogi i alla fall.
Vädret var sådär, lite blåsigt och kallt men solen tittade fram. Vi hamnade på et ställe som heter Rough River, Gold Beach. Detta var ett spännande ställe med ett litet museum som handlade om guldruschen och indianerna i Rough River. I sjön låg det en båt eller det som var kvar som blivit ett historiskt minnesmärke. Båten heter Mary D Hume och vill ni veta mer om den så googla.

Mary D Hume.

Nu stannar berättelsen för denna gång och jag återkommer med mer.

Vi hörs.

" Och regnet det bara öser ner......"

Detta måste vara den varmaste vinter som vi haft sen januari.
Så känns det i alla fall. Så fort jag är ledig blir det grått, mulet och regn och blåsigt. Men när jag jobbar..då kan solen titta fram mellan varven.
Våren är långt gången nu och det är, tack vare allt regn, så grönt så jag blir galen. Det är så vackert så jag bara suckar av välbehag varje gång jag tittar ut genom fönstret.
Egentligen är det lite vackrare när det regnar än när solen skiner. Det känns som allt tvättas rent i naturen.

Gubben min har nu gått i pension och han njuter av varje dag. Fast ännu tycker han att det känns som han "firar"från jobbet. Det känns inte riktigt vant att vara ledig såhär utan att vara sjuk eller ha semester. Det skall bli så trevligt när min semester sätter in så vi får vara lediga tillsammans.
 Ni vet ju vad som stundar men jag skriver inget närmare här nu utan återkommer efteråt. Spänningen stiger och det skall bli så himla roligt. Jag har laddat kameraväskan med extrabatterier och minneskort så det blir bara att fota på.
Tänk om kameran pajjar som den gjorde i London en gång när vi fotade Princess Di och Prince Charles med sina då små pojkar i Kensington Garden. Pojkarna gnällde för de inte fick följa med sin mamma och pappa i en helikopter som de skulle hämtas med. Fina bilder fick jag....och så gick skitkameran sönder så filmen blev förstörd. Det är nog mitt sämsta fotominne.

Om bara två veckor börjar barnens sommarlov. Minns hur ljuvligt det var. Jag är allt lite avundsjuk, men min tid kommer. Det märks att barnen börjar " logga ut" det är oroligt och sprattligt i benen på dem alla. Hoppas att vädret står oss bi när det är dags för " Den blomstertid nu kommer".
Barnbarnen växer så det knakar, kanske tack vare allt regn,inte vet jag men fort går det.
En av dem börjar i 5:klass till hösten. En börjar i 4:an och två stycken blir förstagluttare.
De sköter sig bra och farmor/mormor är givetvis stolt som en höna över sina små kycklingar.

Landet står i sin ljuvligaste skrud nu.Fågelsång och blommor överallt. Potatis och dill och annat ätbart har börjat komma upp. I år har vi testat att lägga på täckduk över allt utom potatisen. Det verkar vara ett bra drag. Det växer så det knakar. Nu kan inte Gunnar och Gunilla ( fasanerna) komma och sabba allt. De brukar gilla att ta sig ett litet "sandbad" i planteringarna när jorden är torr. De ligger där och sprattlar så jord och frön far åt fanders. Men nu fick dom fikon. En ny granne stannade till och presenterade sig och sa att hon tyckte vi hade en jättefin trädgård. Det är så roligt när vi får de kommentarerna när någon går förbi vårt lilla smultronställe. Denna gång blev jag extra mallig då hon sa att hon är florist. Jo jag tackar jag. Man blir lite hemmablind och tycker " äh, det här är väl inte så märkvärdigt" men i andras ögon kanske det är det i alla fall. Jag tar åt mig hursomhelst.

Detta var väl allt jag tänkte förmedla denna gång.  På med gummistövlar och sydväst så ni inte blir blöta.
Sköt om er alla så länge.

Ps. Glömde ju säga en superviktig sak. Den 19 maj för ett år sen kom den här lilla Mallgrodan Nisse Sötnäbb till oss. Behöver jag säga att han tycker han är fin ?

Nu.............

Äntligen hoppas jag att ni tänker, nu har hon fått tummen från det där stället och nu tar hon sig tid att skriva.
Jojomän nu är det dags. Inte för jag har något världsomvälvande att förmedla, mer att jag är lite pratsugen.

Ett nytt år och många nya spännande händelser står för dörren. Jag önskar så att mina föräldrar var kvar i livet så de kunde säga till mig - "Lilla Kitti, va stor du har blivit. Tänk att du fyller 60 år i år. Vår lilla minsta flicka, fast..... det säger de nog i himlen också.
Ja det är verkligen konstigt, 60 år och ingen ångest över det. Man skall visst ha det, men det är ju ett helt halvår kvar så det kanske kommer. Jag tror det har blivit något tillverkningsfel på mig.
I huvudet är jag nästan kvar i tonåren men i kroppen känns det ibland som jag varit "panscho" ända sen tonåren.

Det jag kan känna, som är lite tråkigt, är att jag vet att nu är tiden begränsad. Den är liksom inte oändlig längre som den var förr. Min mamma blev bara 61 år och det kan vara lite så där att tänka på.
Men jag har en förmåga att kunna släppa trista tankar och försöka fokusera på annat. ( Utom när jag inte kan somna på kvällen, då kan det bli lite ältande) Men vips på morron är det borta igen. TACKOLOV.

Gubben min då, ja han blir en GLAD PENSIONÄR i maj. Det ser han fram emot jättemycket. Han har faktiskt jobbat heltid sedan han var 15 år så det är han väl unnat. Där vilar inga ledsamheter minsann. Han skall bli hemmafru på heltid och har redan planer på hur dagarna skall fördrivas. Mja........alla dessa planer... bakning, handling, städning osv. Vi får väl se om det blir sport på tv för hela slanten. Ni som känner honom vet att han är en suverän kock och att han står för all planering vad det gäller handling. Jag följer bara med och plockar fram ur hyllorna. Han är även bra på att tvätta och är inte ovillig att baka så det blir nog rena paradiset för mig nu framöver.  Men jag unnar honom att vara på landet när han känner för det. Jag kan ju alltid steka " bloppe" och göra västerbottenostpaj (min paradrätt) medan han är där och myser.
Mer då.
En underbar resa hägrar för oss. Vi skall göra en roadtrip i USA och det ser vi fram emot, även om jag hittar massor med saker att oroa mig för inför detta. Tänk om...tänk om....bara vi inte... osv. Jag är lite löjlig så när jag inte har riktig kontroll: But ,what the heck som man säger. Det kommer bli jättespännande, jättekul och fullkomligt underbart. Jag går inte in på några detaljer här av säkerhetsskäl. Vill ju inte skylta med att vi blir borta och när det är. Jag berättar med detaljerat när vi kommer hem igen.
Jobbet flyter på som vanligt. Måndag-fredag. Måndag-fredag. Dagarna går så fort så jag tappar tidsbegreppet ibland. Vi ser ju fram emot en underbar tid, vår och sommar. Det jag kan tycka är jobbigt den här tiden är alla  tjocka kläder man måste ha på sig. Jag minns hur det var den där första dagen jag inte behövde ha pjäxor ( för det hade man då) eller hårda läderstövlar och då menar jag hårda läderstövlar på mig när jag gick till skolan. Den där känslan av att kunna hoppa hopprep utan betongklumpar på fötterna var ljuvlig. Mössan slängdes ner i väskan när jag var utom synhåll för mamma och en öroninflammation blev oundviklig. Det var ju trots all viktigare att var snygg. Mössa, det var för småungar.

Första öroninflammationen vid ca 8 månader. Ni lägger väl märke till fetvaddsbandaget över örat?

 Tänk om jag hade haft täckbyxor, det hade varit en höjdare i stället för hemstickade kliande typ strumpbyxor. Det var en rysare. Och galonisar...skämmigaste i världen.

Mammas hemstickade krage på min duffel och klippt av densamme. Jag älskar dig mamma.



Men jag tror jag hade en overall när jag var lill-liten i alla fall. Hjälm fanns inte och tefatet var gjort av plåt och gjorde jätteont när man fick det i huvet vid misslyckad kanåkning.
Nu har ungarna så himla praktiska och fina kläder att ha på sig men ändå väljer de att vara tuffa  och fryser istället för  att vara varma. Jaja det hör väl till tänker jag. Jag har själv varit där, i tonåren var det inte mycket som värmde den här kroppen kan jag lova, varken fett eller kläder. Då gällde det att vara snygg till vilket pris som helst, typ, blåfrusna händer och ben. Håret fullt med istappar när jag gick ut med blött hår. Att jag inte fick utegångsförbud. ( Fast det fick jag ibland men av helt andra orsaker ).
Nej nu får jag sluta att förlora mig i minnen. Jag lägger in lite bilder istället. Sköt om er nu och klä föralldel på er ordentligt så ni inte fryser om rumpan och får blåskatarr och slicka inte på stolpar av järn så ni fastnar med tungan och slicka inte på snön och ät inte istappar så ni får mask i magen. Har jag glömt nåt?

Den här killen gillar vintern i alla fall.

Adjöken så länge tills vi hörs igen, om ett halvår eller så, om jag fortsätter i den här takten som tidigare.

Spontanblogg i natten

Sitter och kollar Svtplay och programmet Jill`s Veranda. Avsnittet med Doug Seegers ( En mycket bra serie f ö) .

Jag slås av en tanke, jösses vad musik är viktigt för mig. Jag tror jag alltid har tyckt om musik. Jag har alltid sjungit och trallat och i familjen har vi alla sjungit, var och en på sitt sätt.
Några av oss har även spelat lite gitarr till husbehov.

När jag hör Doug sjunga sin låt " Going Down To the River" kan jag inte sitta still på stolen, jag måste röra kroppen och blunda njutningsfullt.

Samma sak händer i skolan, fredagsdisco på scenen för barnen som dansar och sjunger med. Man ser hur de njuter av musiken och av att få dansa. Det är  som en drog för mig, jag kan inte hålla mig därifrån. Jag måste också stå där och njuta och dansa som barnen.

Plötsligt kommer nån gammal slagdänga från 60-talet i högtalaren och stora delar av min barndom/ungdom spelas upp för mitt inre och det är som jag vore där igen. Jag fylls av en känsla som nästan inte går att beskriva. Gamla minnen kommer fram, som jag trodde jag glömt, bara av att höra en speciell sång. Det är nästan så jag minns exakt vad jag gjorde då jag hörde vissa låtar första gången.

Sen måste jag sjunga med i alla låtar jag hör. Gärna med någon hemgjord stämma som låter fint i mina öron. Jag har nån slags diagnos, tror jag, som gör att jag kommer ihåg sångtexter så lätt.
 
Mina barn har nog aldrig skämts över mig (hoppas jag) när jag alltid sjungit högst av alla på skolavslutningar/kyrkan/fester eller andra lite halvoffentliga tillfällen. De har sjungit med lika hjärtligt de med, så de har nog inte tyckt att det varit konstigt.
Både sonen och dottern är duktiga på att sjunga och musik är nog lika viktigt för dem som för mig. Jag tror att även de har minnen som är förknippade med musik.
 Det är underligt hur viktigt musik kan vara, hur det kan dra igång minnesbanken så totalt och sån glädje den kan väcka samtidigt som man nästan kan brista ut i gråt. En del låtar kan få mig att känna mig så tillfreds och lugn så jag faller i den ljuvaste sömn.
Ja ja, apropå sömn, det är nog dags att sluta mina spontanblogg för i kväll.
Vi hörs när det är dags nästa gång för lite bloggeri.

Sov gott

Long time no see (or read)

Jag lever och mår bra, men jag är så himla lat och har många andra strängar på min lyra. Dessutom krånglar det lite med bloggen för mig så därför har jag varit frånvarande.
Jag lovar att jag återkommer när jag känner lust och har tillräckligt mycket tid att sitta i lugn och ro och kontemplera framför datorn.
Håll ut lite till så hörs vi.

En fin bild kan ni få medan ni väntar

I Kungshamn juli 2014.

Kicki