Handbollslördag

Idag stod det handboll på schemat. Lillungen C skulle spela i Sköndal och det är alltid roligt att se när hennes lag spelar.
C är som en liten Pitbull, liten och ettrig och väldigt snabb. De spelade två matcher och vann överlägset båda.
Sonen ringde på morgonen och sa att jag kunde åka med dem ifall jag inte hittade.Tss, inte hittade, Det är ju mina hoods!!Vet du inte att jag bodde i Gubbängen sa jag kaxigt till honom. Jaja sa han, är  du kaxig bara för du bott i söderort fick jag till svar. Om jag inte hade hittat hade jag aldrig ringt och frågat om hjälp,ha ha ha . Lite stolthet har man väl ;)

När jag körde dit ( hittade direkt) kom jag ihåg att det låg en kiosk vid Nynäsvägen, typ mittememot Gubbängsfältet, ni vet där de spelar Eken cup, den stora handbollsturneringen. Hursomhelst, den där kiosken sålde lösa cigg till oss skolungar helt galet egentligen,.25 öre ciggen. Ibland blev det cigg och ibland blev det godis.
Det var så länge sen jag var i dessa trakter så jag kände knappt igen mig,men skolan var igenkänd och jag hittade direkt. Knöligt med parkering men det löste sig också.

Emellan matcherna fick jag gå iväg och fixa med parkeringskortet så jag inte fick böter på 2 timmars parkeringen. På väg tillbaka till Hallen hörde jag ett duvkutter av guds nåde. Några duvor satt och hade äktenskapsgräl eller något annat ljudligt inom äktenskapet. De var fyra stycken som samsades så ni kan ju ana hur det lät. När jag sedan lämnade hallen för dagen var det lugnt under taknocken så alla var visst nöjda.

Drog iväg till Farsta efter handbollen och körde förbi där jag jobbade förr, minns ni Avi Hotell? Ett av de mest slitsamma jobb jag haft men samtidigt det allra roligaste tror jag. Jag kan sakna det gänget. Där hade det byggts som en helt ny stad. Hade jag inte vetat var jag var hade jag aldrig hitta till Farsta C. Men sörröh, det gjorde jag.
Gick där och drällde lite bland andra lördagslediga människor. Längtade egentligen hem och ut för att fota i det fina vädret.

Det blev lite lunch sen ut igen. Så vackert ute idag. Fick några bra bilder men inser att jag måste träna på det där med vitbalans och att hålla koll var jag går. Rätt var det är så har jag snurrat bort mig. Jag går där och letar motiv och njuter av allt och så upptäcker jag : Vart är jag??. Brukar inte vara så svårt att lista ut, bara titta upp lite från kameran så  hamnar jag  alltid rätt. Ugglan var inte framme idag, hon satt nog och kollade gamla repriser på tv:n som en annan fotointresserad så trevligt påpekade förra veckan när vi passerade varandra i samma ärende. Dimman svepte in över fälten och det var mycket vackrare än det jag kan förmedla via min bild, men ni fattar.

För övrigt fick jag ihop över 5600 steg idag på min lila fotosafari. Man tänker inte på hur mycket man går när man har annat i huvudet.
Imorgon är en ny dag, få se om brorsan och jag slår våra kloka huvuden ihop igen och går ut i naturen och fotar tillsammans. Hoppas det i alla fall. Han sjöng idag i Globen tror jag, fast det gjorde jag med, i skogen så det så. Ibland krävs det sång när det är så vackert.

Välkommen tillbaka vid senare tillfälle
Ajösss

Tekniken och jag alltså

Jag vet att jag har sagt det förut att det finns inget som kan göra mig så galen som teknik.
Jag har inte lust att vara slav under dessa prylar ändå sitter jag här med både det ena och det andra.
Ju mer grejjer jag skaffar desto mer måste jag lära mig och desto mer inser jag att loppet är kört. Jag är helt bortom denna värld. Jag är inte ens intresserad.
Fast samtidigt är det ju rätt roligt med allt jag kan göra med dessa tekniska underverk. Ungarna i skolan frågar om hjälp med deras Chromebooks. Jag står där som ett fån, kan inte ens använda dem utan en mus ansluten. Den där lilla pilen far iväg och hamnar i nåt annat rum verkar det som, när jag skall göra något utan mus.
Ungarna de bara sitter där och fibblar med fingrarna som om de hade nån magisk kontakt i fingertopparna sådär som ET ni vet " ET phone home" sen begär de att jag skall hjälpa dem. DÖHHH
Då är jag förlorad som vuxen: Kicki du fattar ju ingenting !!!

Så känner jag mig också när jag skall handla nåt tekniskt. De där unga säljarna börjar babbla på om en massa termer som jag visserligen hört men inte vet vad det är. Tror ni att jag skulle sänka mig till den nivån och blotta mina okunskaper? Nehej då, jag håller färgen och tänker : Det fixar sig nog. Jag har ju brorsan, han kan. (konstigt nog  fixar det sig även utan brorsan) Sen ställer jag några frågor till den där unga valpen så det verkar som jag kan nåt och sen går jag därifrån med min nyanskaffning och verkar helt tillfreds tills jag kommer hem.

 Då inträder förvandlingen,från en snäll timid människa förvandlas jag till ett rytande monster som kan kasta ut allt i min närhet bara för att det inte funkar. Men sörröh. till slut.....

Bara en sån sak som att JAG just har kopplat in min skrivare som hoppat ur systemet när vi fick nytt bredband. Och vem kopplade in routern? Jo JAG . Tjohoo vad sa ni nu då?

Det är bara att hålla färgen

 En gång när jag skulle köpa en mobil började människovalpen babbla på om en massa saker som jag bara inte fattade ett ord av. Då tittade jag lugnt på honom och frågade : Kan du sticka eller virka? Nej sa han förvånat, Det är jättelätt sa jag du bara....Sen drog jag på med en massa ord som han inte hade en aning om men han förstod nog vad jag menade. Fast vi skrattade båda till slut och jag gick därifrån med nåt jag egentligen inte ville ha. hi hi.

Nu i dagarna har jag anmält mig till en fotokurs på 6 tillfällen. Det skall ju bli hur kul som helst, där är jag intresserad fast det är svårt att komma ihåg allt. Men jag ger mig 17 på att jag skall förkovra mig . Dessutom blir det en workshop längre fram i vår och det blir en höjdare. Snart ser ni mig representerad på Fotografiska, sanna mina ord . Jorå så atte...

För övrigt är det som vanligt. Just nu är jag inne i en musikalisk sväng. Lyssnar mycket på musik, både nytt som ungarna vill höra i skolan och gamla godingar och lite tips från andra musiclovers.
Jag tänkte lite idag, tänk om jag blev döv, det skulle vara ett hårt slag. Tänk att aldrig få höra musik mer, aldrig få höra fåglarna sjunga eller ungarna skratta. Jag tror nästan det skulle vara outhärdligt. Men det går ju såklart inte att tänka så, det går ju inte att välja, blind eller döv. Det vore lika hemskt vilket det än var. Men som sagt, tanken slog mig.
Ja det var väl ungefär about all jag hade att tillföra idag. Läs om du vill eller låt bli, valet är ditt och DU, köp något nytt tekniskt så du har något att reta upp dig på i helgen.
Vi hörs snart

När man inte bryr sig :)

Jamen hur länge sen är det inte.........jo sen 2015.

Nu känns det som jag har lite lust att skriva här igen. Det har tagit en lång tid sen sist men, bättre sent......bla bla bla.
Satt häromkvällen och läste mina gamla inlägg. Jag hade glömt så mycket. Det blev en fin påminnelse. Mest om barnbarnen tycker jag nog.
När jag läser om dem blir jag medveten om hur de har vuxit. den stora damen blir 14 år i år, jösses hon föddes ju igår !!!!!! Jag känner igen mig så mycket i henne, minns hur det var när jag var i hennes ålder. Gick i Gubbängens skola dit jag hade flyttat efter 7:an i Bagarmossen. Kom ensam till Gubbis där alla redan hade etablerat sina kontakter. Kände mig bortkommen och blyg. Kände inte en enda person utom en tjej som gick i en årskurs över mig, minns inte ens vad hon hette. Hon brydde sig förresten inte om mig särskilt mycket ändå..

 I Bagarmossen var jag säker på mig själv, visste exakt min plats och hade mina kompisar i vått och torrt. Det var var det värsta som kunde hända, att flytta därifrån tyckte jag då.
 Med facit i handen var det nog det bästa som kunde ske, med tanke på hur saker och ting utvecklades i Bagis på den tiden.
Att börja i en ny skola i den åldern är nog lika svårt idag. Man måste hitta sin plats, måste få nya vänner så man blir säker på vart man hör. Tackolov tog det inte lång tid förrän jag hade nya kompisar.
Musiken tog en stor plats i mitt liv då som nu. Det var den som förenade mig med en del av kompisarna, vi som hade den gemensamt hade alltid nåt att prata om där i " rökrutan".

 Har fått berättat för mig att jag vid ett tillfälle stod och spelad luftgitarr och sa att "Savoy Brown , de var minsann bra". Brorsan hade en kompis som kallas Lollo och han presenterade mig för dem. Kanske inte var den musik jag lyssnade på mest just då, men låten "Oh Pretty woman"( icke att blandas ihop med Roy Orbissons Pretty Woman, det här var tunga blues grejjer) gick varm hemma. Spelade den på brorsans grammofon till min stora glädje och till hans stora sorg. Han gillade inte att jag var i hans rum när han inte var hemma, men det var ju det häftigaste stället i lägenheten. Så fort han stack ut , stack jag in där och njöt av alla hans skivor. Han visste nog om det och blev väl lite sur ibland men......

Tänk att det var tillåtet att röka i plugget då, inte klokt egentligen. DET har i alla fall blivit bättre även om man många gånger håller på och ältar " Det var bättre förr". Hursomhelst det var i
" rökrutan" man hittade alla de som var något att se upp till ( inte alltid de bästa sällskapet) och de som var värda att titta lite extra på. Där hände allt som var värt att veta. Alla de coola människorna hängde där. Hade man bara hittat rätt i det gänget var man liksom hemma. Jag hade lite tur, blev kompis med en kille, genom musiken såklart , en evig dörröppnare,som låssades vara min kusin  och kände man honom hade man liksom fri lejd. Då var man accepterad överallt.

Jag förstår exakt hur min blivande 14 åring känner. Hon har allt trevligt och roligt framför sig. Hon är så bra på handboll den ungen. Sport är viktigt för henne, där skiljer vi oss, jag har aldrig gillat sport. Det enda som fått mig att röra mig mer än det vanliga är när det blir bra musik. Då måste kroppen bara få röra sig. Fast hon är likadan, hon dansar också och sjunger och har musiken i blodet som sin farmor. I skolan har vi ofta högtalaren ute och kör musik efter ungarnas önskemål. det är så häftigt att se att de, precis som vi på vår tid, kommer springande från alla håll på skolgården och så står de där alla och dansar samma dans. Så roligt att se. Så gjorde vi också men skillnaden var att vi sjöng själva, ingen Spotify fanns och högtalare fanns bara i gympasalen eller i aulan.

Min A kan linda sin farmor runt fingret hur lätt som helst. Hon bara kryper nära och säger : Faaarmooor.. då är jag fast. Hon fick lite skäll häromdagen av sin ömt älskade fader då hon lyckades lura av sin farmor lite kläder ( hon hade handlat upp julklappspengarna redan) men det får hon så gärna, jag önskar jag hade haft en farmor eller mormor som man kunde gå till när det knep. Det är det farmoren/mormoren är till för. När mor och far är dumma då skall vi stå där på samma sida som barnbarnen. Sådetså. Vi vet mycket bättre.

Okej det blev en lite reflektion bakåt. Nu ser vi framåt. En lång termin väntar bakom dörren. Det blir många tuffa veckor framöver. Hoppas " bibblan" kommer krylla av lässugna ungar. Jag märker att " bibblan" fyller en annan funktion än bara utlåneverksamhet av böcker. Här  sker många goda samtal  mellan mig och eleverna. De får en liten stund själv med en vuxen som orkar och vill lyssna. De kommer när de är arga, förbannade, ledsna eller bara pratsugna, särskilt om de vill slippa en tråkig lektion. När jag går över skolgården eller i vårt centrum hör jag ofta en liten röst som ropar: KICKI, det är oftast de små barnen som jag inte vet alla namnen på, men de vet vem jag är och det är viktigt för dem att känna nån annan vuxen i skolan än just deras fröken.
Glädjen när vi hittar en bok tillsammans som de vill låna är obetalbar. Jag gör allt för att försöka få dem att hålla kvar läsintresset upp i åldern.

 Jag älskade att låna på biblioteket i Skarpnäcks skola när jag gick där upp till 6:an. Sen från7:an minns jag inte ens vart bibblan låg, inte i skolan i alla fall och inte på " Bagisgården"

Jag fortsatte ändå läsa massor. Både böcker och tidningar, läste bland annat Gösta Berlings saga i år 6 och bara älskade den och Alltid Amber var en klar favvo. Sen hade vi ju alla Allers romaner och Starlet och  Bildjournalen och den lite förbjudna Mitt livs novell. Den fick jag gömma.

 Läsning och musik har följ mig genom livet och det är jag glad för. Sport kan jag klara mig utan,ha ha ha ha. Nu har visserligen fotatndet tagit en MYCKET stor plats i mitt liv och det har nästan blivit min passion som ni vet.
Okej, det blev ett lite längre inlägg än jag tänkt men tankarna drar iväg, det ena påminner om det andra. Fast.. jag skriver som jag vill och vad jag vill det är ju ändå min blogg.
Välkomna tillbaka alla ni gamla och välkomna hit alla ni nya läsare.
Jag återkommer.
Fridens

Den här mannen PippiTintin lever i största välmåga, fyllde 21 år i början av december.

Och den här killen. NisseSötnäbb Ja, som ni ser en närgången typ som är vår hitteunge.

GOD JUL

Såhär dan före dan före dopparedan sitter jag här vid mitt bord och försöker hitta lite julstämning genom att kolla på Ernst.
Granen är klädd, skinkan klar, Janssons frestelsen är klar men det är inte min förtjänst.
Tur man har en karl som är händig som få och som tar hand om hemmet när jag kommer hem helt urlakad från jobbet.
Imorgon är jag ledig och då kommer jag att ha svårt att koppla av. Viktigaste är att halsen inte blir värre och att jag lyckas sova hela natten utan att vakna en gång i timmen och kolla på klockan.

Vad jag egentligen skulle skriva här ikväll är:


GOD JUL TILL ER ALLA som tittar här ibland på min försummade blogg.
Ett SÄRSKILT GOD JUL till DIG MARGARETHA.

Jag har fått skäll.........

För  att jag aldrig bloggar. Skäms på mig.
Nu är det dags.









Som jag lovade i mitt förra inlägg så skulle jag berätta om vår roadtrip i USA.
Jag har inte berättat så mycket om den ännu muntligt, den måste landa i min hjärna först och jag tror att den gjort det nu.
Vi åkte den 13 juni och kom hem den 6 juli. Jag har aldrig varit borta så länge så bara det var en upplevelse.

Vi kom till ett stort land med stora vägar, stora bilar och stora avstånd.Maken körde 600 mil drygt och jag fick inte ens parkera bilen.
Vi landade i Seattle och det blev lite av en chock att ge sig ut i trafiken . Det var så många vägar och skyltar som hoppade på en och vi var tvungna att ta snabba beslut som ledde till att vi körde fel gång på gång. Efter två timmars hysteriskt letande efter hotellet och med hjälp av mycket tillmötesgående amerikanare så hittade vi hotellet till slut. Vi var helt slut efter en lång flygresa och somnade på en gång när vi la oss i våra stora queen size sängar. Hotellen överlag har varit bra, det enda jag hade problem med var dessa ac:n som finns, tack o lov, på alla hotell. Utan dem hade jag inte kunnat sova överhuvudtaget.
Vi lämnade Seattle direkt efter frukost och påbörjade vår resa längs med kusten och väg 99 W vidare mot väg 101.Den mycket vackra kuststräckan genom Californien ner mot San Fransisco.

Kustvägen 

Det var en helt sagolik väg att köra när man väl kom ut från Seattle och storstaden. Maken började känna sig lite säkrare och vi förstod trafikrytmen och skyltar så småningom så bilkörningen blev en vana. Vi körde på och gjorde många många fotostopp efter vägen. Jag ville stanna överallt men då skulle vi aldrig komma fram till kvällens destination som vi hade bestämt skulle bli Newport, Oregon.


 På vägen stannade vi bland annat till i Mount St Helens våtmarksreservat eller vad jag skall kalla det. Mycket vackert med Mount St Helen i bakgrunden . Denna vulkan hade utbrott så sent som 2008. 1980 hade den ett utbrott som är det största under 1900-talet i USA. Googla gärna om ni vill veta mer,

Mount St Helens.

Kalkon-gam.

Amerikansk Rödhake.

Vi vandrade runt i våtmarken och lyssnade på grodor. fåglar och annat surr i luften. Skönt att sträcka på benen lite. Jag fotade och fotade som ni förstår.
Det svävade stora fåglar i luften hela tiden under hela vår resa. Först trodde jag att det var örnar, men det visade sig vid närmare titt och googling att det var en sorts gamar. Inte lika spännande kanske men de var fina på håll. I några av träden hängde det lavar, så där som det kan se ut i skräckfilmer i träden ni vet. Det var lite kusligt att se så det var tur att det var på ljusan dag.

Vi for vidare och upplevde hela tiden något nytt. Jag sov inte ett ögonblick vilket jag brukar ha för vana att göra när maken kör.

Till slut kom vi fram till Newport i Oregon. Vi fick ett underbart hotell som vi förstår att det var lite lågsäsong på annars hade det vimlat av segelfolk här. Hotellrummet visade sig vara en hel liten lägenhet. Bästa stället på hela resan. Vi knallade runt i hamnen och såg fåglar såklart och en man som fiskade krabba från kajen. Han visade upp sin fångst så glatt för oss när jag ropade till honom.

Crabfish.

Än så länge var det lite svalt och fortsatte att vara så ett tag. Dock inte så vi frös utan mer ett vanligt vårväder liksom. Vi lämnade Newport och for vidare till Oregon Coast Aqvarium. Mycket att titta på där, bland annat ett rehab. för havsuttrar. 

Sen var det dags att ta oss vidare och upp på 101.Det var disigt till att börja med men det ordnande till sig. Vi stannade till där vi tyckte det såg trevligt ut, fikade mös och tittade på omgivningarna och tittade på folk. Jag måste säga att amerikanarna är mycket mycket trevliga och gästvänliga. Vem man än talade med så fick vi alltid ett trevligt bemötande och en del blev lite impade att vi kom  hit till just deras  lilla stad ända från Sverige. Vi hittade små fikahus som vi gillade jättemycket. Stugorna var inte större än en kolonistuga men så himla trevligt inredda. Om ni ser såna nån gång så måste ni gå in och avnjuta en härlig fika med nåt gott till.

Det här lilla smultronstället låg i Yatchas , Oregon.

Vi for vidare efter många stopp bland annat i Florence, som var en liten söt stad där vi också tankade för första gången. Under 30 kronor för en gallon som är ca 4 liter. Billigt. Vi övernattade i en ganska tråkig stad som heter Coos Bay, inte mycket att se där men helt okej nattlogi i alla fall.
Vädret var sådär, lite blåsigt och kallt men solen tittade fram. Vi hamnade på et ställe som heter Rough River, Gold Beach. Detta var ett spännande ställe med ett litet museum som handlade om guldruschen och indianerna i Rough River. I sjön låg det en båt eller det som var kvar som blivit ett historiskt minnesmärke. Båten heter Mary D Hume och vill ni veta mer om den så googla.

Mary D Hume.

Nu stannar berättelsen för denna gång och jag återkommer med mer.

Vi hörs.

" Och regnet det bara öser ner......"

Detta måste vara den varmaste vinter som vi haft sen januari.
Så känns det i alla fall. Så fort jag är ledig blir det grått, mulet och regn och blåsigt. Men när jag jobbar..då kan solen titta fram mellan varven.
Våren är långt gången nu och det är, tack vare allt regn, så grönt så jag blir galen. Det är så vackert så jag bara suckar av välbehag varje gång jag tittar ut genom fönstret.
Egentligen är det lite vackrare när det regnar än när solen skiner. Det känns som allt tvättas rent i naturen.

Gubben min har nu gått i pension och han njuter av varje dag. Fast ännu tycker han att det känns som han "firar"från jobbet. Det känns inte riktigt vant att vara ledig såhär utan att vara sjuk eller ha semester. Det skall bli så trevligt när min semester sätter in så vi får vara lediga tillsammans.
 Ni vet ju vad som stundar men jag skriver inget närmare här nu utan återkommer efteråt. Spänningen stiger och det skall bli så himla roligt. Jag har laddat kameraväskan med extrabatterier och minneskort så det blir bara att fota på.
Tänk om kameran pajjar som den gjorde i London en gång när vi fotade Princess Di och Prince Charles med sina då små pojkar i Kensington Garden. Pojkarna gnällde för de inte fick följa med sin mamma och pappa i en helikopter som de skulle hämtas med. Fina bilder fick jag....och så gick skitkameran sönder så filmen blev förstörd. Det är nog mitt sämsta fotominne.

Om bara två veckor börjar barnens sommarlov. Minns hur ljuvligt det var. Jag är allt lite avundsjuk, men min tid kommer. Det märks att barnen börjar " logga ut" det är oroligt och sprattligt i benen på dem alla. Hoppas att vädret står oss bi när det är dags för " Den blomstertid nu kommer".
Barnbarnen växer så det knakar, kanske tack vare allt regn,inte vet jag men fort går det.
En av dem börjar i 5:klass till hösten. En börjar i 4:an och två stycken blir förstagluttare.
De sköter sig bra och farmor/mormor är givetvis stolt som en höna över sina små kycklingar.

Landet står i sin ljuvligaste skrud nu.Fågelsång och blommor överallt. Potatis och dill och annat ätbart har börjat komma upp. I år har vi testat att lägga på täckduk över allt utom potatisen. Det verkar vara ett bra drag. Det växer så det knakar. Nu kan inte Gunnar och Gunilla ( fasanerna) komma och sabba allt. De brukar gilla att ta sig ett litet "sandbad" i planteringarna när jorden är torr. De ligger där och sprattlar så jord och frön far åt fanders. Men nu fick dom fikon. En ny granne stannade till och presenterade sig och sa att hon tyckte vi hade en jättefin trädgård. Det är så roligt när vi får de kommentarerna när någon går förbi vårt lilla smultronställe. Denna gång blev jag extra mallig då hon sa att hon är florist. Jo jag tackar jag. Man blir lite hemmablind och tycker " äh, det här är väl inte så märkvärdigt" men i andras ögon kanske det är det i alla fall. Jag tar åt mig hursomhelst.

Detta var väl allt jag tänkte förmedla denna gång.  På med gummistövlar och sydväst så ni inte blir blöta.
Sköt om er alla så länge.

Ps. Glömde ju säga en superviktig sak. Den 19 maj för ett år sen kom den här lilla Mallgrodan Nisse Sötnäbb till oss. Behöver jag säga att han tycker han är fin ?

Nu.............

Äntligen hoppas jag att ni tänker, nu har hon fått tummen från det där stället och nu tar hon sig tid att skriva.
Jojomän nu är det dags. Inte för jag har något världsomvälvande att förmedla, mer att jag är lite pratsugen.

Ett nytt år och många nya spännande händelser står för dörren. Jag önskar så att mina föräldrar var kvar i livet så de kunde säga till mig - "Lilla Kitti, va stor du har blivit. Tänk att du fyller 60 år i år. Vår lilla minsta flicka, fast..... det säger de nog i himlen också.
Ja det är verkligen konstigt, 60 år och ingen ångest över det. Man skall visst ha det, men det är ju ett helt halvår kvar så det kanske kommer. Jag tror det har blivit något tillverkningsfel på mig.
I huvudet är jag nästan kvar i tonåren men i kroppen känns det ibland som jag varit "panscho" ända sen tonåren.

Det jag kan känna, som är lite tråkigt, är att jag vet att nu är tiden begränsad. Den är liksom inte oändlig längre som den var förr. Min mamma blev bara 61 år och det kan vara lite så där att tänka på.
Men jag har en förmåga att kunna släppa trista tankar och försöka fokusera på annat. ( Utom när jag inte kan somna på kvällen, då kan det bli lite ältande) Men vips på morron är det borta igen. TACKOLOV.

Gubben min då, ja han blir en GLAD PENSIONÄR i maj. Det ser han fram emot jättemycket. Han har faktiskt jobbat heltid sedan han var 15 år så det är han väl unnat. Där vilar inga ledsamheter minsann. Han skall bli hemmafru på heltid och har redan planer på hur dagarna skall fördrivas. Mja........alla dessa planer... bakning, handling, städning osv. Vi får väl se om det blir sport på tv för hela slanten. Ni som känner honom vet att han är en suverän kock och att han står för all planering vad det gäller handling. Jag följer bara med och plockar fram ur hyllorna. Han är även bra på att tvätta och är inte ovillig att baka så det blir nog rena paradiset för mig nu framöver.  Men jag unnar honom att vara på landet när han känner för det. Jag kan ju alltid steka " bloppe" och göra västerbottenostpaj (min paradrätt) medan han är där och myser.
Mer då.
En underbar resa hägrar för oss. Vi skall göra en roadtrip i USA och det ser vi fram emot, även om jag hittar massor med saker att oroa mig för inför detta. Tänk om...tänk om....bara vi inte... osv. Jag är lite löjlig så när jag inte har riktig kontroll: But ,what the heck som man säger. Det kommer bli jättespännande, jättekul och fullkomligt underbart. Jag går inte in på några detaljer här av säkerhetsskäl. Vill ju inte skylta med att vi blir borta och när det är. Jag berättar med detaljerat när vi kommer hem igen.
Jobbet flyter på som vanligt. Måndag-fredag. Måndag-fredag. Dagarna går så fort så jag tappar tidsbegreppet ibland. Vi ser ju fram emot en underbar tid, vår och sommar. Det jag kan tycka är jobbigt den här tiden är alla  tjocka kläder man måste ha på sig. Jag minns hur det var den där första dagen jag inte behövde ha pjäxor ( för det hade man då) eller hårda läderstövlar och då menar jag hårda läderstövlar på mig när jag gick till skolan. Den där känslan av att kunna hoppa hopprep utan betongklumpar på fötterna var ljuvlig. Mössan slängdes ner i väskan när jag var utom synhåll för mamma och en öroninflammation blev oundviklig. Det var ju trots all viktigare att var snygg. Mössa, det var för småungar.

Första öroninflammationen vid ca 8 månader. Ni lägger väl märke till fetvaddsbandaget över örat?

 Tänk om jag hade haft täckbyxor, det hade varit en höjdare i stället för hemstickade kliande typ strumpbyxor. Det var en rysare. Och galonisar...skämmigaste i världen.

Mammas hemstickade krage på min duffel och klippt av densamme. Jag älskar dig mamma.



Men jag tror jag hade en overall när jag var lill-liten i alla fall. Hjälm fanns inte och tefatet var gjort av plåt och gjorde jätteont när man fick det i huvet vid misslyckad kanåkning.
Nu har ungarna så himla praktiska och fina kläder att ha på sig men ändå väljer de att vara tuffa  och fryser istället för  att vara varma. Jaja det hör väl till tänker jag. Jag har själv varit där, i tonåren var det inte mycket som värmde den här kroppen kan jag lova, varken fett eller kläder. Då gällde det att vara snygg till vilket pris som helst, typ, blåfrusna händer och ben. Håret fullt med istappar när jag gick ut med blött hår. Att jag inte fick utegångsförbud. ( Fast det fick jag ibland men av helt andra orsaker ).
Nej nu får jag sluta att förlora mig i minnen. Jag lägger in lite bilder istället. Sköt om er nu och klä föralldel på er ordentligt så ni inte fryser om rumpan och får blåskatarr och slicka inte på stolpar av järn så ni fastnar med tungan och slicka inte på snön och ät inte istappar så ni får mask i magen. Har jag glömt nåt?

Den här killen gillar vintern i alla fall.

Adjöken så länge tills vi hörs igen, om ett halvår eller så, om jag fortsätter i den här takten som tidigare.